Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1869, sida 1

är min hustru och dotter, fortfor han i uppmuntrande ton, — och jag kan försäkra er, att de tänka som jag. De skola bemöda sig att mildra er belägenhet och med framgång, det vet jag. Betrakta således både er och ert barn som våra gäster och hys ej bekymmer för morgondagen. Då majoren hommer hem, är det tids nog att tänka på er framtidFremlingen stirrade ännu tigande framför sig och pressade krampaktigt tillsammans sina läppar, likasom skyggade hon för att åter möta dessa välvilliga ögon. — Ni bör inte sitta så länge på den kalla, fuktiga marken, sade nu pastorskan, — till och med för en frisk person är detta skadligt, så mycket mera för er, som är sjuk och lidande. Ett djupt, hest skratt, hvilket ljöd nästan som hån, undföll den fremmande, och derefter blickade hon upp med en hastig rörelse. Hennes ögon gnistrade af en hemsk glans, men i nästa sekund hade de åter antagit sitt sorgsna, bedjande uttryck. — Om köld och fuktighet skulle skada mig, återtog hon bittert, — så låg jag för längesedan i min graf, — men nu har jag åter hemtat mig och är i stånd att följa er, fortfor hon och uppsteg på vägen, synbarligen med den största ansträngning. Presten betraktade förvånad den ståtliga, i trasor höljda gestalten, hvars fötter blott nödtorfugt skyddades af utslitna strumpor och skor mot markens ejemuheter. Väl fann han hennes ojemna väsen, som stod i en sådan motsats till hennes första uppträdande, mycket besynnerligt, men likasom frun och dottern tillskrefhan detta den stora, till förtviflan gränsande sorg, som nedtryckte den olyckliga. Äfven