rens protokoll upptecknad. Med anledning häraf förekallades nu ofvanbemälde P. J. Eriksson, hvilken efter erhållen föreställning att noga tala sanning afgaf följande bej kännelse: att han från det timmersågningen bor-; jades vid Värhulta varit anstäld som maskinist, vid dervarande ängsäg mot aflöning under dej! två första åren af 60 rdr i månaden och sfri s bostad vid herrgården samt kost vid egarens hr F. V. Grubbs eget bord, men det tredje året bebott: en stugubyggnad, belägen helt nära intill sågen och haft eget hushåll, som förestods af flickan C. S. 15 Lund, med hvilken ban vore gift. I början af våren 1866, då sågen någon tid icke hölls i gång, hade Eriksson en helgedag varit bjuj den till middag hos hr Grubb, och strax efter middagen hade på kontoret under samtal med Grubb l Eriksson frågat om icke det vore skäl att till läkter såga en större stapel brädbakar, som lågo invid sågen, då Grubb, som jakande besvarat frågan, yttrat till Eriksson: Hvad skall man sedan göra af sågen, då sågningen är slutad? Eriksson gaf härpå till svar: Det är icke godt att säga det; ty det är icke lätt att sälja sågen numera. ,Jo, inföll Grubb, det är så godt att göra här som de göra i Göteborg; tända eld på alltihop, hvarpå Eriksson genmälte, ,men man kan då ställa sig i olycka. — Grubb tog nu fram brandförsäkringshandlingarne för att efterse tilll. bvad belopp sågen var Urandtörsäkrad, hvarefter han uppgat beloppet, som Eriksson ville minnas, till 35,009 rdr, under yttrande att sågen Var lågt försäkrad. Omkring fjorton dagar före Midsommar, då arbetarne voro sysselsatte att göra rent på backarne ! omkring sågen, befallde Grubb Eriksson att låta ( f bära in uti eldrummet på sågen alla brädstumpar och allt torrt virke, med uttrycklig tillsägelse att det icke fick användas till bränsle under sågningen, som sedermera, efter någon tids uppehåll, blott fortgick uti tre dagar, utan skulle dertill användas annat, surt virke, som låg invid väggen till sågen. — Eriksson förstod genast meningen med hopsam-Jj landet at det torra virket eller att det skulle användas vid antändningen af sågen. 1 Då, på den första af förenämnde trenne dagar,e sågen sattes i gång, kom Grubb ner och tillsade ! både Eriksson och inspektor Löfgren att den större sl slangsprutan, som var placerad under trappan tillöfre botten i sågen, skulle bäras upp till den från s sågen temligen aflägset belägna herregården för att ! der begagnas till vattning af blommor, hvilket : dock icke verkställdes i anseende till inspektor sl Löfgrens bestämda förklarande att sprutan borde vara vid sågen så länge sågningen fortgiek, dockå blef, sedan Grubb anmärkt att spånor och skräp l föllo i sprutan under sågningen, sprutan på Löf-s grens tillsägelse flyttad från sågen till den längst ! borta varande gafveln af huset, der Erikssons bodde. — När Grubb vid samma tillfälle gick upp-J! för trappan till öfre botten i sågen och såg en hop der hoplagda torra läkter, dem han passerade förbi, yttrade han tyst till Eriksson, med käp-J! pen pekande på läkterna: ,,Dessa kunna passas,A eller ,,dessa blifva bra, menande vid påtändningen. Måndagen i den veckan, då sågen brann (hvilket inträffade på Fredagen), under det Grubb och Eriksson gingo från sågen till herregården, yttrade Grubb till Eriksson, att som sågen skulle antändas, så vore det nödvändigt att flickan Sofia Lund hos Eriksson aflägsnades och bortskaffades, hvarvid Grubb föreslog att hon skulle föras till Stockholm, dertill Eriksson ochså samtyckte, såvida Grubb ville lemna penningar till resan, med anledning hvarat Grubb då lemnat Eriksson 100 rår, som skulle hetas vara lån, och skref Grubb sjelf ett bref till grosshandlaren Kjellin i Stockholm angående hennes emottagande, hvarefter hon försedd med brefvet begat sig på väg åtföljd af Eriksson till Arboga, der hon vidare på ångrartyg färdades till Stockholm, förklarande Eriksson 1 att sågningen de omnämnda sista trenne dagarne!, verkställdes endast för att göra sannolikt att, då sågen nedbrunnit, detta skulle hafva skett genom sjalsantändning. j Fredagen, eller sista dagen sågen hölls i gång. : l i reste Grubb till Arboga, men innan afresan yttrade han till Eriksson, att denne borde, som orden töllo, försöka om tillfället dertill vore passande, menande antändningen af sågen. — Grubb kom hem klockan half till tolf på natten och klockan half till ett kom han, som eljest alltid begagnade hatt, nu emot vanligheten klädd uti en mössa med en stor skärm och en helt kort rock, ned till Erikssons bostad och knackade på samt väckte Eriksson, som öppnade dörren, hvarvid Grubb frågade: Skall Eriksson icke gå ned till sågen? derpå denne svarade: ,Jag törs icke, jag kan göra mig olyckligt, hvarefter Grubb yttrade: ,Det är icke farligt, ty det finnes ingen menniska ute. — Grubb blef då först något ond och gick ut, men kom straxt åter och begärde nyckeln till maskinrummet, som lemnades honom, hvarefter han gick sin väg. — Eriksson, som visste hvad som förestod, lade sig derefter i sostan, drog täcket öfver hufvudet och var så rädd och darrande, att han liksom hoppade i soffan. — Omkring en halftimma derefter, då Eriksson lyftade på täcket, var hela rummet upplyst af eldskenet från sågen, som nu i stod i full brand, med lågan högt ut genom taket. — Eriksson sprang nu uop för att berga saker, men Grubb syntes icke till. — Sedan Eriksson nedlagt sina klader utt en kappsäck, sprang han ut och började skrika, och vidare fram mot gården i ändamål att väcka gårdsfolket, men då Eriksson på halfva vägen mötte en skeppare, som först upptäckte elden och redan väckt gärdssolk vände ban åter till sin bostad. — Skepparen f sökte att till släckning använda slangsprutan; men elden var då så utsträckt, att någon släckningsåtgärd icke kunde med framgång företagas. — Påföljande Söndags afton yttrade Grubb till Eriksson: Jag tror det gick bra, hvartill Eriksson svarade: ,,Det vet väl hr brukspatron bäst sjels. — En af de följande dagarne yttrade Grubb till Eriksson, som nu åter uppflyttat och bodde i kontorsbyggningen: ,Nu är det bäst att Eriksson reser härifrån, hvarpå Eriksson svarade, att han icke kunde göra det förr än hans flicka kom hem och han finge respenningar. Sedan flickan bemkommit och Eriksson med henne påföljande Lördags morgon skulle afresa, yttrade Grubb till Eriksson: -Nu får Eriksson icke för någon nämna, att jag på natten var nere vid sågen; ty då kan Eriksson bli olycklig; ty det är naturligt att misstankarne falla på Eriksson, som bodde dernere, och icke på mig. Mot mig finnas inga bev.s, dervid Grubb lemnade Eriksson femhundra (500) rdr uti fom sedlar, hvardera sedeln å etthundra rdr, hvarefter Eriksson med sin flicka afreste till Arboga och vidare till Örebro under löfte till Grubb att underrätta honom, hvar Eriksson fanns för den händelse, som Grubb yttrade, att det skulle blifva någon sak utaf. När undersökning hölls vid Vester-Rekarne häradsrätt angående orsaken till elden, erhöll Eriksson af Grubb i Stockholm såsom lån 10 rdr rmt. Då kronofogden Levin någon dag i slutet af sistl. Januari månad kom till Stockholm för att häkta Eriksson, hvilket dock icke då verkställdes, hade en grosshandlare vid namn Strömbom andra dagen derefter kommit till Liljeholmen, der Eriksson var vid jernvägen anställd och uppehöll sig, och yttrat till Eriksson uti enskildt samtal, det han iått höra att kronofogden varit här och velat häkta Eriksson och att han (Strömbom) derföre telegraferat till hr Grubb, det han skulle ögonblickligen komma till Stockholm, tilläggande: ,,Och nu finns han här i Stockholm och han vill för all del i verlden att Eriksson skall resa till Amerika, och