Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1869, sida 2

varma dagar göra sig påmint hos menniskorna. De både äro och äro icke sommardagar; de sakna den yppiga bladprydnaden, de sakna fåglarnes jublande sång; men det är ytterligheter, som mildras genom den inbergade skörden och den beqväma inredningen för den kommando vintern: Sålunda har väl benämningen ,,gummsommaren uppstått, och ej så orätt. Se er omkring hur den hvita spindelväfven svälvar der i flockar. Den erinrar om snö och is, utan att i sig dölja frost och kyla, alldeles som med åldriga menniskor, hvilkas hår hvitna utan att hjertat kallnar. Den lilla familjen gick tigande framåt. Moder och dotter väntade synbarligen att pastorn skulle fortsätta sina sinurika förklaringar, medan den sistnämnde var försänkt i betraktelser öfver den lyckliga lott, som Försynen hade beskärt honom. Efter en vidsträckt båge hade våra tre vandrare emellertid uppnått landsvägen, från hvilken ett djupt dike skiljde dem. Rosa hoppade öfver det, medan hennes föräldrar vandrade utefter dess kant till en spång, som de märkte på ringa afstånd. Samtalet hade derigenom afstannat och yttrade sig endast i skämtsamma anmärkningar öfver Rosas vighet och ålderdomens värdighet, som förbjuder gammalt folk att oaktadt deras oförsvagade kraft sätta öfver häckar och diken som en hjort. Då de framkommo till spången, varseblefvo de en qvinna, som satt hopkrupen i diket några steg ifrån dem och tycktes sofva. Redan från fältet hade de sett en vandrerska på landsvägen, men ej egnat henne någon vidare uppmärksamhet, eme