Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1869, sida 2

den, och med förtjusning sväfvade hans blickar öfver den solbelysta nejden. — IIvarsör inte ,,gubbsommaren? frågade pastorskan med lätsad harm. Pastorn log godlynt. — Ser man på, den fåfänga frun, började han derefter långsamt och med innerligaste öfvertygelse, — anser hon inte benämningen , gumma hänsyfta på sin egen värda person? Och likväl, så föga uppbygglig denna benämning än ljuder, döljer den likväl en älsklig poesi, om man blott granskar den med ett varmt hjerta och ej nöjer sig med ordets ytliga mening. Gummsommaren! Rosorna på ungdomens kinder äro icke af evig varaktighet; den flyende tiden, moderns ljufva pligter och de dermed förbundna bekymren och sömnlösa nätterna måste den blomstrande jungfrun småningom offra sina behag. På den leende våren följer sommaren, på sommaren den bladplundrande hösten, och sakta sänka sig hvita flockar på månget dyrt hufvud och förläna det en matronlik karakter. Der nu ett gunstigt öde så fogat, att efter år af verksamhet, omsorger och bekymmer behagliga dagar af andlig och kroppslig hvila följa, dagar hvarunder man med innerlig tillfredsställelse kan blicka tillbaka på det tillryggalagda lefnadsloppet; der uppskjuta täcka höstblommor på fårade kinder, och ur ögonen strålar den glada själsstämningen, likt ett glänsande ungdomssolsken. Den i lifvets höst inträdande matronan återförsättes än en gång till sommaren, alldeles som vid vinterns annalkande sommaren tycks vilja tränga sig fram, för att genom några klara och