Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1869, sida 2

det hon steg ned i diket, hvarefter hon tog barnet från den något motsträfvande qvinnan och satte sig dermed på dikeskanten, — det finns knappt ett barn i hela byn, som jag inte har burit på mina armar, tillade hon uppmuntrande, — jag är således icke ovan dervid. Fremlingen såg med en sällsam blick på den varmhjertade flickan, öfver hvilken pastorskan hade nedlutat sig med moderlig ömhet. En strid tycktes försiggå i hennes inre, ty öfver hennes bleka ansigte flög en lätt rodnad, hvilken dock försvann lika så hastigt. — Ni har visst tillryggalagt en lång väg? afbröt pastorn tystnaden. — Jag kommer från staden, svarade fremlingen snyftande, — från staden, der man vägrade mig tak öfver hufvudet. Det är knappt halfannan mil jag tillryggalagt, men svagheten öfverväldigade mig, och jag måste sätta mig ned. — Hvart tänker ni taga vägen? Ni kan omöjligt hafva begifvit er ut i verlden med ert sjukliga barn utan ett bestämdt mål. Fremlingen stirrade med tärdränkta ögon i de mot henne medlidsamt riktade ögonen, och derefter ryste hon till. — Och likväl blef jag af ett grymt öde utstött i verlden, svarade hon och vred händerna förtviflad, — men törst då det fordna hemmet låg bakom mig, uppsteg den tanken hos mig att vända mig till herr major von Hainfeld, för att bedja honom om hjelp. Jag känner inte herr majoren, men jag har hört så mycket godt om honom, att jag ansåg mig kunna vända mig till honom, — om inte annat så för mitt barns skull. (Forts.)