Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1869, sida 2

D —T. — ————— — hon tryckte barnet sastare intill sig, började äfven detta att klaga. — Jag ber er, kära fru, återtog pastorn ifrigare, ty den olyckligas sorg skar honom i hjertat, — haf förtroende; uttala öppet på hvad sätt ni kan hjelpas; vi äro beredda och kallade att göra allt, som står i vår förmåga för att mildra er nöd. Fremlingen blickade åter upp, tärarne i Rosas och pastorskans ögon, tillika med prestens deltagande ord tycktes i någon mån återgifva henne faftningen, dock dröjde det en stund, innan hon åter förmådde tala. — Som yni här se mig och mitt arma barn, sade hon, — äro vi det enda, som återstår af en fordom lycklig familj. Den grymma döden undanryckte oss fadern och maken, och jag nödgas nu anropa ädelsinnade menniskors barmhertighet för att ej se mitt barn förgås af elände. — Utan hem, utan skydd, sade pastorn sakta likasom till sig sjelf, — men fatta mod, min goda fru, tillade han högre, — utan föda och tak öfver hufvudet skall ni ej blifva. Ty likasom Herran kläker liljorna på marken, så skall äfven ni och ert barn sakna det nödvändigaste. Kom med till byn, ni skall vårdas och styrkas, och derefter skola vi rådgöra huru ni vidare skall kunna hjelpas— Låt mig hvila endast några minuter, bad fremlingen klagande, -— jag har dignat af trötthet, — jag orkade inte mera, — blott några minuter, och jag skall vara i stånd att följa er. — Vi hafva ej brådtom, kära fru, och för att underlätta edra steg, skall min dotter bära ert barn. — Gerna, — med glädje, sade Rosa i