Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1869, sida 2

dan hon tog kosan mot byn. Men nu, då de sågo att den fremmande endast var betäckt af en torftig, trasig drägt, framträdde de till henne, intagna af medlidande. — Ni är väl mycket trött, min goda qvinna? frågade pastorn deltagande. Den tillfrågade uppreste den öfre delen af sin kropp, och nu först varseblef den goda prestgårdstamiljen, att ett litet barn hvilade på hennes knän. Qvinnan sjelf var ännu ung och visade spår efter en försvunnen fägring, hvilka ej hade kunnat utplånas genom ett skarpt utprägladt drag af djupt lidande. Den ännu fina huden var betäckt af damm, äfvensom det tjocka mörka håret, som framstack undan en trasig hufvudduk. Hennes stora, af blåa ringar omgifna ögon tycktes hafva blifvit röda af gråt och sjunkit djupare in i sina hålor; men då hon riktade dem mot de vänliga menniskorna, uttryckte de en förtviflad bön om barmhertighet. — Ni måtte vara mycket olycklig, goda qvinna, återtog pastorn, då fremlingen ännu alltjemt teg och med ett drömmande uttryck lät sina blickar sväfva från den ene till den andre. — Ja, jag är olycklig, gränslöst olycklig, svarade nu qvinnan, och i det hon lutade sig ned öfver barnet, qväfde tårar hennes djupa, nästan manliga stämma. — Af hvad slag edra lidanden än må vara, återtog pastorn rörd, — så skola de lindras; säg blott huru vi kunna hjelpa er, och ni skall ej förgälves hafva anropat vårt bistånd. Fremlingen snyftade häftigare, ochi det