tidnings redaktör, likasom på boktryckaren; men det borde aldrig blifva svärt att bevisa detta svek. Och denna bevisning stode framför allt till boktryckarens förfogande; i många fall kunde han ensam åstadkomma densamma, då han emottager manuskripter, står i beröring med redaktionen m. m. Det är denna bevisning motionären velat ålägga honom, intet annat. Här vore alltså ingalunda fråga om att göra honom till censor, utan blott att sätta honom i samma ställning gentemot en tidningsredaktör som den, hvari den närvarande lagen försätter honom till författare af annan skrift. — Åliggandet att ansvara med halfva bötesbeloppet, då den ansvarige författaren eller redaktören icke förmådde gälda böterna, innebure blott att mana honom till försigtighet, då han träffar aftal om tryckande af skrifter, som kunna drabbas af åtal. Här bör nemligen erinras, att i denna kategori falla nu endast skrifter, som verkligen äro brottsliga och hvilka en samvetsgrann boktryckare icke bör under några förhållanden utgifva. Gifver han sig ut på detta fält, så bör man åtminstone fordra af honom att han skaffar sig säkerhet för ett möjligt bötesbelopp. I fråga om hederliga skrifter behöfves intet sådant. Talaren hade, efter ganska långa funderingar, kommit till denna fördelning at ansvaret, och trodde sig hafva funnit en lycklig lösning af saken; vore dock glad, om en bättre kunde finnas, då man n.b. vill verkligen lösa frågan och ej blott afvisa henne, för att blifva vid det gamla. — Definitionen af periodisk skrift hade motionären upptagit utur den nuvarande lagen, då han icke kunnat finna någon bättre. Hr Otterström protesterade mot borttagande af straff för hädelse af Gud, ogillande särskilt att denna blifvit sammanställd med den fria forskningen, hvilket nödgade motionären att åter begära ordet, för att förklara, att det icke var hädelsen mot Gud, som hänförts till den fria forskningen, utan det nuvarande stadgandet: , förnekelse af Gud, af ett lif efter detta samt af den rena evangeliska läran. I stället för hädelsen hade tal:n velat införa förbud mot: ,hatoch hånfulla anfall på religionsbekännelser, som i riket finnas, samt deras utöfning, gillande lika mycket katolikers, baptisters och judars religiösa föreställningssätt som lutheranernas. I detta stadgande inginge nemligen just det som i fråga om hädelse mot Gud vore inför mensklig lag fördömligt. Härmed slutade den rätt lifliga öfverläggningen, som åhördes af fullsatta läktare å ömse sidor af salen. Hvad denna motions öde blir är naturligtvis svårt att säga. Enligt min lifliga öfvertygelse borde alla förståndiga och rättänkande publicister omfatta dess hufvudgrunder — detaljerna talar jag icke om — för att få fram en verklig tryckfrihets-lag, med undanskaffande af det utdömda och förhatliga ansvaringssystemet, hvilket kan leda till så stor ovilja, att representationen låter sig hänföra till bestänmelser, som blifva inskränkningar af tryckfriheten. Man talar redan ganska allmänt om borgens-systemet såsom den enda utvägen att stäfja missbruken, och ju hättigare publiciteten sjelf drifver satsen, att det onda icke kan afhjelpas, ju mottagligare skola sinnena blifva för sådana åsigter. Något nytt från riksdagen är eljest ej att berätta. Ett jernvägsmöte hölls i går på Suåde, riktadt emot grefve Erik Sparres storartade nät. Den värde grefven infann sig sjelf vid mötet, men kämpade förgäfves för sin sak, oaktadt han privatim förehöll en och annan, att om de ville gå med honom, skulle de vinna allt hvad de önskade. Vore de åter emot honom, skulle de få intet. Fråga är dock, om grefve Erik verkligen eger det stora inflytande, som han söker inbilla sig och andra. Några riksdagsmän från Skåne hade till i går afton inbjudit öfverste Mattson från Amerika på en kollation å källaren ,Hoppet, hvartill äfven åtskilliga ledamöter af Andra kammaren blifvit inbjudna. Det var en högst behaglig sammankomst, der lärorika och intressanta upplysningar erhöllos från det amerikanska kriget, hvari öfverste M. tagit en berömlig del. Den, som deltagit i ett sådant samqväm och förnummit hvilken vacker fosterländsk stämning der var rådande, den hyser i sanning ingen fruktan för , bondregemente. — —