Rältegangsoch Polissaker. (Från Stockholm.) Förtvifladt tilltag. En ung handelsbokhällare vid namn Hjalmar Sahlqvist, hvilken bodde hos en nära anhörig vid Regeringsgatan, lemnade den 24 November sistl. år sin bostad utan att der sedermera blifva synlig, och uti ett bref, som sedermera kom bemälde slägting tillhanda, förklarade han sig hafva fattat det förtviflade beslutet att förkorta sitt Jif. Men han ämnade icke ensam gå döden till mötes; en ung qvinna, Emma Hulterström, till hvilken han länge stått i ett förtroligt förhållande, hade beslutit att dela samma öde med honom. Då denna förbindelse med största missnöje åsetts af den unge mannens slägtingar och dessa förklarat sig aldrig skola härtill bifalla, hade de begge älskande ötverenskommit att, heldre än att åtskiljas, följas åt i döden. Till utförande af detta förtviflade beslut begåfyo de sig ofvannämnda dag i sällskap ut till det vid Liljeholmen belägna värdshus, der de, enligt sedermera erhållna upplysninar, superade tillsammans, Ingen der på stället förmärkte någon oro hos dem, de läto supgen sig väl smaka och till sist stärkte de sitt mod med den fradgande champagnen, Klockan omkring 8 på aftonen lemnade de värdshuset och efter denna timma voro alla spår af dem försvunna. Väl innehöll det ofvannämnda brefvet, bland annat, att de bägge älskande skulle, sammanbundna med hvarandra, kasta sig i den närbelägna Åhrstasjön, men alla försök att genom draggning der påträffa deras lik blefvo utan påföljd. Mau började derföre till sist hysa den lörmodan, att uppgiften om sjelfmordet vore ett falskt förebärande och att de i sällskap begifvit sig bort, afvaktande bättre tider. Denna tro vann alltmera insteg, ju längre det led framåt utan att deras lik flöto upp, då slutligen i Onsdags eftermiddag man erhöll en alltför bedröflig visshet om att de unga bägge verkligen genom en sjeltvällad död gjort ett slut på sina bekymmer. Deras döda kroppar återfunnos neml. i en större vak nära intill Liljeholmsbron, och anblicken deraf var i sanning rörande. Likasom de cke velat skiljas åt i lifyet, så hade de äfven, innan de bäddade sin emensamma graf i det våta elementet, så fästat sig vid hvarandra, att man skulle finna dem tillsammans då de en gång flöto upp. Omkring ena handlofven hade hon bundit ena snivben af en näsduk, och motsvarande ändan deraf var instucken i ett knapphål på hans rock. Den önskan, som vid utförandet af denna förening föresväfvat dem, kan väl icke hafva varit någon annan än att en gång få hvila i vigd jord vid hvarandras sida, och den olycklige unge mannens anhöriga torde nog efterkomma denna hans sista sålunda uttalade bön, äfven om de icke gillade deras förening här i lifvet. — Stolden från grosshandlaren Weber. Förhör egde i Fredags rum med häktade betjenten IIoImgren, förvunnen att från sin husbonde, grosshandlaren Weber, hafva tillgripit 4 rekommenderade bref, innehållande tillsammans 1,576 rdr samt en revers på tvåhundra rdr. Förhöret öfvervars at danske politi-assistenten Oelreich, hvilken från Köpenhamn hitfört H. Vi hafva redan sörut redogjort för det satt, hvarpå II. greps samt om hans jotvandring från Stockholm till Helsingborg. Af det protokoll från ett föregående förhör, nu som upplästes, tycktes framgå, att H. är en ovanligt förslagen brottsling, som redan gjort sig skyldig till åtskilliga grofva Jagöfverträdelser. Han är född 1845 i Falun och kom, efter åtskilliga öden sluti hvilken han visste att denne hade penningar förligen i tjenst hos en kapten y, Post. Redan bär bestal han sitt husbondfolk. En dag försökte han uppbryta kapten v. Posts ebifionier, varade. Då försöket misslyckades, antände han tapeterna i rummet på flera ställen, för att derigenom dölja sin färbrytelse. Elden bief dock släckt, men ingen misstanke föll på H. Härefter tog han tjenst först hos grefve E. Piper, sedan hos baron unck i Skåne, och tortsatte på båda ställena med Bina stölder. Hos den sednare skaffade han sig tjenst på en falsk orlofssedel, försedd med grefve Pipers sigill. H. var nemligen nog försigtig, att, JA han tjenade i uågot adligt hus, förse åtskilliga