Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1869, sida 3

bu sa VA dtt Åå uppsåtets oraga ar 801 solens klara stråle; han väcker ingen häpnad oc bestörtning, men han gjuter värme i stelnade lem mar och lockar bloma.or ur den kala klippar Och verkan af en sådan bragd är oförstörlig, ho: sträcker sig till de sednaste slägten, som njuta a hennes välsignelser, ofta utan att veta hvarifrån d kommit, ty den som ledd af rena syften utför si gerning han tager del i Guds egen regering, oci himlens englar skydda hans verk. Föregående tidehvarf hafva frambragt väldigare hafter, mera jättelika naturer än vårt, men aldrig har sträfvandet att finna sanningen och kärnan a hvarje sak varit mera uppriktigt och mera all mänt än nu. Deri ligger också den bästa borger för vår odlings framtid. Men vaken J ädla skug gor öfver hennes kommande öden! IIvile eder ande öfver nordanlanden, och mane edert minne de ef terlefvande att vandra i edra spår! Kårens v. ordf. föreslog derpå skålen för rektor magnificus, som sjelf besvarade densamma med ett . långt tal, fullt af humor, under hvilken dock låg mycket allvar och hjertlighet. ,,Då jag för 6 år sedan helsades af studentkåren och talade till densamma, sade jag att jag hade mycket att tillägga, som då icke tiden medgaf att utsiga. Nu har blifvit föreslagen en skål för mig och min verksamhet, men det bryr jag mig just inte om att svara på, utan skall jag Passa på och säga Kder något litet af det som jag då inte hann med — och derpå började prof. Svedelius att utveckla för ungdomen den satsen, ,att man kan hvad man vill. ,Jag har ofta hört, sade han, folk komma och säga: jag vill så gerna, men jag saknar förmågan. Det är något som jag icke tror på, och den der blygsamheten är oftast ett tecken till lättja! Det är mycket ärofullare att dö utaf ötveransträngning, än att lefva som en — lathund. (Jubel). Men jag tror att det oftast icke är brist på vilja, utan att den studerande ungdomen, om man blickade in i deras studentrum, ofta kämpar med något helt annat än sin vilja: — med ekonomiska bekymmer, och de trycka midt under glädjen ilhårdt på de ungas sinne. Det är detta som arelbetet öfvervinner. Jag skulle kunna draga fram hlett exempel som finnes här uppe i salen, men det -Jär redan framme (skratt). Vidare gaf talaren a Jett litet sidohugg till minnestolkaren och varnade ssungdomen för en alltför stor Åförtjusningsfeber 3 — den är aldrig nyttig i längden, man kan komJma derhän, att man åter börjar icke tro på sin egen kraft. — Man skyndade att få trycka den älsklige talaren, ungdomens sanne vän, och som var ilbland de siste, som skiljdes ifrån aftonens ynglingasest. — Med efterföljande tal helsade hr Svedbom de 2 närvarande gästerna från Danmark, student Winkelhorn och direktör Carstensen: ,,Den fest viiafton fira är en minnets fest. Den är för oss unga ett uttryck af den tacksamhet vi egna hädangångna slägten för hvad de i bildninsgens tjenst verkat, för de samhällsdygder de öfvat, den är ett uttryck af den stolthet tanken af värt rika arf medför, af den ödmjukhet känslan af särt stora ansvar föder. Men detta arf, det är icke ensamt vårt eget. Sverges ungdom, för hvilken vi i afton stå som representanter, är icke den onda, som är kallad att emottaga detsamma. Den s känsla af frändskap, som binder nordens besläg-J tade folk samman, har i vära dagar vaknat till! allt klarare lif, och vi hafva lärt oss inse, att detarbete, som Sverges, Norges, Danmarks och Finlands folk under olika tider och på skiljda vågar i verkat i kulturens tjenst, dock eger så många be-Ji röringspunkter, att det med fullt skäl kan kal-If las ett gemensamt arbete. Vi fatta väl skiljaktig-t heten mellan de olika folkens Iynne, vi gifva hvar och en hvad honom med rätta tillkommer, men vi älska att tro, att den otretydiga, om ock från början omedvetna, likheten i anlag och sträfvanden nu har öfvergått till en fullt medveten känsla af gemensamhet i stort, till en ädel täflan i arbete för samma mål. Derföre kunna vi ock, när vi blifva kallade att efter vår förmåga verka för detta mål, med full förtröstan lita till viljan och kraften hos våra skandinaviska bröder; vi veta att hos dem brinner samma kärlek till sädrens stora minnen, hos dem lagar begäret att i dådfullhandling söka visa sig dessa minnen värdiga. Det är under inflytande af sådana Känslor vi helsa välkomna de representanter af brödrafolken vi i afton ha den äran att se ibland oss, och jag ber Er, Upsala-studenter, att med mig höja ett lefve för våra gäster. Lefve de! På denna skål tackade student W. och uttalade sina och hela Danmarks sympatier för skandinavismen och för Upsala universitet. Derefter följde den sedvanliga skålen för nordens qvinna, föreslagen af studeranden Georg Södermark, norrl., och lydde som följer: Fast dilettant i konstens rike Jag teckna vill med lätta drag Porträttet af en väl känd like At samma kött och blod som jag. Men skulle bilden icke svara Mot föremålets rätta halt, Då må jag gerna sudda bara, Ty fuskar finnas öfver allt. Från Adams och från Noaks dagar, Då slägtet drefs för vind och våg, Har mer och mera, så man klagar, Försämring sports i all vår håg. En orsak har man velat finna — Det lär nu mera vara klart — I tjusningsgåfvan hos en qvinna Och Adams smak för äppelkart. Hos oss, så långt som Saga minnes, Har qvinnan allas aktning fått, Och månget spår i häfden finnes, Der qvinnotro sitt prof bestått. Än kan i norden hon den seden, Som är ett arf från forna dar, Att skapa till ett blomrikt Eden Det fält, som förr mest tistel bar. Du stod på fallets branta trappa, Knappt anande din undergång, Och kände lifvets pulsar klappa Med sakta takt din svanesäng. d Då ljöd uti ditt bröst en stämma för Liksom ett minne fjerran från, har Som gaf dig kraft att fallet hämma: des En moders förbön för sin son. 5 Du ville lifvets njutning smaka, att Men äckel vann du blott derpå, Jol Du kunde allt — blott ej försaka och Och var ej van att rustad stå. följ Då kom den skarpa nordanvinden ved Att härja dina drömmars fält uti Och blekte rosorna på kinden bör Och bröt din lyckas sköra tält. Strö Se! då uppväxte vid din sida lära En ros, som stormen icke hann: und Din maka lärde dig att strida k. Och kraftfullt handla som en man. dun Så af din följeslagarinna tyck I fröjd och lycka, sorg och nöd pres Du snart dig lärde att besinna, — Att lifvet utan kraft är död. bevi inrä Men hvem är hon, så yr och yster, spis Som dansar mera, än hon går? 1 Din barndoms fröjd, en liten syster Om knappast fyllda femton år. På hennes rena harnaänna