träpall, — men låt oss lemna samiljeangelägenheterna, för hrilkas skull ni visst inte traskat hit ut, tillade han med en frågande blick på Magnus, — säg heldre rent ut hvad ni vill, ty då man har släpat och arbetat hela dan, vill man ha nattro. — Bor ni ensam här? frågade Magnus, som icke visste rätt huru han skulle sramföra sitt ärende. — Alldeles ensam, svarade urmakaren och ryckte häftigt på axlarne, — det var en tid, då jag hyrde ut hälften af mitt hus, men de så thaler det inbragte ersatte mig inte till hälften den förargelse, som hyresgästen beredde mig. Mitt yrke föder mig knappt, och emedan ni inte kan ha kommit hit af annat skäl än att bereda mig en liten förtjenst, så säg mig rent ut hvad ni vill. — Ja, tala öppet, uppmuntrade Cornelia leende, — min gamle kusin Sauer är inte så ,sur som hans namn antyder, och som han låtsas. Magnus kastade en skygg blick genom rummet och ryckte sin stol närmare intill urmakaren. Sedan han derefter hostat ett par gånger, började han med en viss förnäm nedlåtenhet: — Jag har förlorat nyckeln till ett skåp och ville gerna ha en annan, utan att jag behöfde tillkalla en låssmed — — — För fan, är jag en låssmed eller urmakare? atbröt Sauer, — jag kan nog reparera och göra urnycklar, men skåpsnycklar? — Herre, för hvem tar ni mig? — Nå, nå kusin, inföll Cornelia, i det hon med sin fot stötte Sauer i sidan, hvilket gick ganska lätt i hennes beqväma ställning, — gör inga omständigheter; du