ska enhetens bärare. Detta är just ej att förvånas öfver. Allt för djupt ha den politiska slöheten, slappheten och söndringen frätit sig in i det tyska nationella lifvet, och om man betraktar fiaskot af det enda allmänna enhetsförsöket utaf år 1548 i sammanhang med Tysklands samfälda historia, så kommer man till det slut, att det behöfs en energisk behandling af det onda, om det ej, likt en kräftskada, skall bli obotligt. Med år 1866 har en sådan energisk behandling börjats. Låt oss se till, hur långt d:r Bismarck hunnit dermed. Att detroniserade furstar spela Coriolaner, att de, fjerran från hvarje nationell tanke, kasta sig i utlandets armar och, i händelse af ett krig, efter bästa förmåga vilja understödja fienden mot det egna fosterlandet, är en sak, som räknar alltför många exempel i historien, för att den skulle bli serdeles påfallande. Känslan att vara herrskare är ju också alltför ljuf, för att plötsligt låta omsätta sig i oflervillig patriotism. Men den, som träffas af olyckan, skall bära henne med värdighet, isynnerhet om han är furste: noblesse oblige! För att de med värdighet skulle kunna bära olyckan, erbjöds åt de tyska exfurstarne af 1866 ett skadestånd, hvars revenyer voro större än dessa furstars fordna civillistor. Det visar sig nu, att det sinansiella slöseri, som man vid bestämmandet af skadeståndet tillät sig, var en politisk ekonomi, och att Bismarck ånyo gjorde ett af sina mästerdrag, i det han förmådde exfurstarne att antaga uppgörelsen. Ty äfven de hätskaste rösterna inom den utländska pressen kunna ej med godt samvete våga att framställa exfurstarnes agitationer såsom en ren sak. Denna sak har öfvergått från medlidandets till antipatiens område. Och ju ovärdigare de medel äro, till hvilkas användande exfurstarne låta förmå sig, desto hastigare skyndar saken mot sitt slut. Må man bortse från deras diplomatiska försök att upphetsa utländska makter mot Tyskland äfvonsom från krigiska förberedelser; men hvem kan väl vilja gilla, att desse herrar — såsom nu skett med Bismarcks ofvan omnämnda tal — låta lemna utlandet storartadt förfalskade underrättelser, för att hos personer, hvilka de anse tillräckligt lättrogna, upptända hat mot Preussen? Hvem kan vilja gilla, att de leja mördare, för att undanröja det förmenta upphofvet till deras tronlösa tillstånd? Den, som måste taga sin tillflykt till slika medel, har blifvit en mycket svag motståndare. Grefve Bismarck är icke den man, som fruktar dylikt. Om icke farligare, så likväl svårare att behandla äro de Coriolaner, som förklädda drifva omkring i fosterlandet eller från en vrå, hvilken man ej kan närma sig, låta sitt förrädiska krigsskri ljuda. Ädelsinnade qvinnor förmådde att försona romaren Coriolanus med Rom. De tyska qvinnorna äro ej i stånd att uppsvinga sig till en sådan politisk handling. I de nya preussiska provinserna finnes ännu en temligen talrik mängd personer, hvilka med misstroende ech misshag betrakta resultatet af år 1866. Dels sasthänga dessa personer af kär vana vid det gamla, dels ha deras intressen lidit under de nya förhållandena, dels behagar den preussiska regimens knappa och hårda form dem icke; många ha väl också frapperats af öfvergående otympligheter å preussiska regeringens sida. Dessa personer bära, det är ingen hemlighet, den preussiska drägten såsom ett ok, hvilket de vid tillfälle gerna skulle vilja afskaka. Jag anser för möjligt, att det skulle lyckas exkonungen af Hannover — om ett krig mellan Preussen och Frankrike skulle utbryta samt förutsatt, att han ännu har penningar qvar i engelska banken — att tillföra kejsar Napoleon en liten armå af hannoveranare. Hur bedröfligt ett sådant slags patriotism än måste synas, då den för de närmast liggande intressenas skull förbiser ett stort nationellt mål, så lärer den dock svårligen komma att utöfva något inflytande på sakernas gång. De nya provinsernas sammansmältande med det gamla Preussen går oväntadt skyndsamt framåt. Regeringen är vis nog att skona gamla vanor och naturliga sympatier. Den lemnar folket tid att antaga nya vanor. Det gemensamma arbetet i lagstiftningen, insigten om de statliga förändringarnes sammanhang med den nationella idten göra sitt till. Och just det, som uti de nya provinserna i början uppväckte den största motviljan mot preussendömet, nemligen den allmänna värnepligtsinstitutionen, visar sig numera öfverallt såsom ett förträffligt medel för omstämning och sammansmältning. I armöen uppfostras AE Ta a RT a äg a AAAAAAAAAAi NA RN ARA Rs