En misstrogen betraktare skulle öfverhufvud genast hafva anmärkt, att ett dammlager hvilade öfver alla föremålen på bordet, och tillfölje deraf kommit till den slutsatsen, att yrkets synbara stockning härrörde antingen från husets afskiljda belägenhet, eller att mästaren var för lat att arbeta, eller slutligen att den skenbart väl inredda verkstaden endast var en mask för något annat, mera inbringande yrke. Denna sista misstanka bestyrktes af den omständigheten, att bredvid. den svarta, gammalmodiga kakelugnen var en liten härd inmurad i väggen, som lika väl egnade sig för nedsmältningen af siltverskedar och gyldene urboetter, som till kokning af tunnt cikoriakaffe och kålsoppa. Rummets öfriga inredning bestod af några tarfliga möbler, hvilka med föga ordningssinne voro ställda på första bästa plats samt derjemte voro betäckta af en mängd klädesplagg för båda könen. I synnerhet antydde de bredvid en kammardörr vårdslöst öfver en trasig stol kastade fruntimmerskläderna, att urmakaren ej var den ende innevånaren i det ensliga huset. Om verkligen en qvinlig hand verkade under detta ogästvänliga tak, så bidrog det ej till de små rummens trefnad; tvärtom herrskade otrefnaden öfverallt. Cornelia var den första, som började samtalet efter deras inträde i verkstaden. — Hvar är din fru? frågade hon, i det hon tog af sig hatten och kastade sig på en maskäten, knarrande liggsoffa. — Hon sofver med barnet i kammaren, svarade urmakaren långsamt, och tillika satte han sig i det andra soffhörnet samt öfverlät åt Magnus att taga plats på en