tillfälle att bringa i säkerhet största delen af den honom tillerkända godtgörelsen, nemligen så mycket, som deraf till honom utbetalts kontant. Då han formligen afstod från hessiska tronen, så hade preussiska regeringen ingen anledning att göra någon inskränkning i den fria dispositionen öfver de honom beviljade kontanta summorna. Större försigtighet var nödvändig gentemot exkonungen af Hannover. Denne stolte herre ville visserligen visa preussiska regeringen den tjensten att stoppa de honom erbjudna 16 millionerna pr. thaler i sin ficka, men icke samtidigt dermed uttala ett afstående från tronen. Det var klart, att det ej var någon serdeles redlig afsigt, hvarmed han ingick på affären. Preussiska regeringen såg sig fördenskull försatt i den nödvändighet att vidtaga åtgärder för att från början hindra exkonungen från att missbruka uppgörelsen. Den lemnade denna till en del i hannoveranska domäner, till en del i preussiska statspapper, lät förvalta beggedera af en serskild kommission och öfverlät åt exkonungen endast ränteinkomsterna. Men; detta varade ej länge. Kort efter arrangemangets tillståndkommande började ,,hofvet i Ilietzing vid Wien, dit exkonungen dragit sig tillbaka, att föra ett så krigiskt språk mot Preussen, som om man endast väntat på inkomsterna af uppgörelsen, för att med deras tillhjelp förnya det öppna kriget mot Preussen. Ett sällsamt förhållande! Exkonungen anmodade Preussen att lemna medlen till krig mot sig sjelft. Detta låg naturligtvis icke i preussiska regeringens afsigt. Genom en kunglig förordning blef fördenskull redan på våren förlidet år exkonungens åtkomliga förmögenhet, inclusive uppgörelsen, tagen i beslag. Sednare frampå sommaren utfärdades en liknande förordning i afseende på exkurfursten af Hessen, som med sin olyckskamrat i Hietzing sammanträdt till en kompaniaffir. Dessa kungliga förordningar skulle nu, genom kamrarnes bifall, upphöjas till lag. Detta har skett. Hvad grefve Bismarck dervid i åtskilliga längre tal meddelade, kulminerar i den underrättelsen, att vi ännu för ett par veckor sedan i och för de rumäniska angelägenheternas skull, ,, till följe af missförstånd, hade att vänta det präktigaste krig. Ju mera utsigterna till detta krig ökades, desto häftigare blefvo exfurstarnes hotelser, desto rörligare deras agitationer, desto säkrare deras manifestationer mot Preussen. IIerrarne spekulerade på ett krig mellan Frankrike och Preussen, och exkonung Georg hade gått så långt att ställa en hannoveransk armå på 10,000 man till kejsar Napoleons förfogande, hvartill kadrerna tillsvidare bildas i den hannoveranska legionen, som ännu alltjemnt tåles på Frankrikes mark. Ministern Bratianos entledigande, som skett på Preussens önskan, har tillsvidare begraft den rumäniska frågan, aflägsnat krigsfaran och förstört de tyska exfurstarnes fantasibyggnad. Men, säger Bismarck, vi ha vid detta tillfälle sett hur många Coriolaner det finnes i Tyskland! De franska tidningarne veta ej hvad de skola göra af dessa tal. Detta är besynnerligt; Bismarck har ju talat tydligt nog! Grefvens ord äro adresserade dels till de tyska partikularisterna, dels till utlandet och isynnerhet Frankrike. Ja, det finnes en stor mängd Coriolaner i Tyskland. Sedan mer än 50 år tillbaka har Tysklands enhet besjungits och firats såsom nationens mål. Intet tillfälle försummades att egna densamma de mest poetiska verser. Vid hvarje sångfest, vid hvarje turnfärd, vid hvarje skyttefest var det denna enhet, som, förherrligad i eldiga tal, upptände entusiasmens låga i tusende hjertan. Men sedan 50 år tillbaka har man sett hennes bild endast i drömmen, med slutna ögon — och bilden förblef dimmig, utan fastakonturer. Nu, då enheten visar sig midt på ljusa dagen för de öppna ögonen, nu tillropar man henne från alla håll: Du är icke den, som vi kallat; du såg i våra drömmar helt annorlunda ut; du har för stränga drag, du är fostrad af den man, som uppfunnit spolitiken af blod och jern, och, framför allt, din fader, Bismarck, fordrar, för att sätta dig på Tysklands tron, af oss offer, offer och återigen offer! — gack dina färde, du har bedragit vår drömmande längtan! Detta resonnemang innehåller de tyska småstatsinvånarnes grundstämning. Hur mycket de än talat och sjungit om den tyska enheten, hade de dock aldrig tänkt på, hur den egentligen skulle kunna uppnås. Endast i Preussen hade den tanken ingått i det allmänna medvetandet, att just Preussen vore kalladt att bli den ty