Magnus förstod blicken, och vreden jaIgade blodet upp till hans tinningar. — Jag vet hvad ni menar, sade han harmset, — ni anser mig ej kunna belöna er tillräckligt; men om jag förut hade tagit på mig en syrtut och satt några ringar på fingrarne, skulle ni kanske ha varit mindre svår. Glöm dock inte, min vän, att det finns ställen, dit man helst beger sig förklädd. Cornelia bet sig i lipparne för att ej utbrista i ett gapskratt. Sauer deremot, som hade uppnått sitt mål: att förmå Magnus att tala utförligare genom att reta hans falska hederskänsla, fortfor: — Jag tror nog att ni är villig att betala en nätt summa för nyckeln, men det är inte nog för mig. Ser ni, jag är en ärlig man och lefver af min förtjenst; men emedan man sett att herrar — och en förnäm herre tycks ni vara, oaktadt er förklädnad — för att kunna komma åt sina rika slägtingars kassaskrin, låta förfärdiga dubbelnycklar åt sig och blifvit ertappade på bar gerning, i följe hvaraf den, som gjort nyckeln, äfven råkat ut för obehag, så är jag inte säker att inte något dylikt också kunde hända er. — Med andra ord ni hyser den misstanken, att jag skulle nedlåta mig till en gemen stöld? svarade Magnus med en sista känsla af barm och blygsel. -— Nå, stjäla kan man just inte kalla det, om någon på förhand tillegnade sig hvad som förr eller sednare tillfaller honom. Men jag måste ha säkerhet att det inte är fråga om ett företag, som strider mot mina begrepp om heder, och hvarvid jag helt oskyldigt kunde råka ut för fan sjelf. (Forts.)