ista medlet att betäcka en dälig saks vidriga nakenhet, Till all lyeka är detta skrän lika resultatslöst som hundens skällande på mänau. . Den preussfiendtliga pressensi Sydtyskländ säte är i Wirtemberg. För att icke bli misstänkt för en blott och bar stridslystnad, har partiet uppfunnit ett talesätt, hvarmed det vill uttrycka motsatsen mellan sina nationella sträfvanden och den preussiska pranis en ,icke genom enheten till frihet, utan genom friheten tillenhet! Ett talesätt utan innehåll! Ty om man med friheten har att förstå den såkallade tyska friheten, sådan den af territorialherrarne under århundraden, mycket på den tyska maktens och det tyska anseendets bekostnad, gjordes gällande gentemot kejsaren, så kommer Tyskland aldrig till enhet. Besynnerligt! Eljest entusiasmerades ungdomen så lätt och gerna för fäderneslandets storhet — tillochmed ungdomen på tronen! Men i Sydtyskland får man se månget exempel på den uppoch nedvända verlden. På Bajerns tron sitter en yngling om knappt 21 är — men i hans själ lefva en gubbes känslor. Istället för att storsinnadt bringa den nationella saken personliga offer, är han svartsjuk som en Harpax betänkt på bevarandet af sitt personliga anseende. Vår Iyriske skald Emanuel Geibel, som, nordiysk till börden, lefver vid hofvet i Miinchen och af en bland de fordna bajerske furstarne erhällit en hederspension, förherrligade för någon tid sedan konung Wilhelm af Preussen i ett ståtligt poem såsom Tysklands ridderlige beskyddare. Poemet blef för den bajersko konungaynglingen en anledning till en smäsinnad demonstration: han fråntog skalden pensionen,hvarefter Geibel naturligtvis för alltid lemnade Miinchen. Han erhåller nu hederspension ur preussiska fonder. Karakteristiskt är, att en annan i Miinchen lefvande tysk skald, Paul Heyse, genast för den lille konungen förklarade, att han delade Geibels tänkesätt och fördenskull gerna för framtiden afstode från äran att erhålla en bajersk pension. Om jag tillägger, att vid hofveti Miinchen det franska inflytandet finner ett mycket gynnsamt fält för agitationer mot Tyskland, så lärer man erkänna, att Bismarck äfven kunnat tala om Coriolaner på tyska troner. Under tiden gå sakerna den gång, som är dem föreskrifven genom förhållandenas natur. Försöket att upprätta ett sydförbund mellan Bajern, Wirtemberg, Hessen och Baden, sådant det förutsetts i Pragerfreden, har strandat, och det genom Badens hållning, hvars regering visar ett högst värdigt nationellt sinnelag, men mellan det nordtyska förbundet och de andra sydstaterna befinner sig i en mycket pinsam ställning. Egentligen står Baden redan med ena foten i nordtyska förbundet, likasom öfverhufvudtaget Tysklands anslutning till förbundet, trots allt motstånd och trots Pragerfreden, steg för steg förberedes. Lika lagstiftning efversträfvas, lika militärinstitutioner äro upprättade, fri flyttningsrätt är garanterad genom fördrag, och tullföreningen betingar en gemensam parlamentarisk representation. Med Baden äro förhållandena ännu mycket intimare. De badensiska officerarne bildas vid krigsakademien i Berlin, de badensiska kadetterna i våra kadetthus, för sitt kall; ja just nu håller man på att bestämma, att de badensiska undersåter, hvilka uppehålla sig inom nordtyska förbundets område, skola kunna fullgöra sin militärpligt i förbundshären, och vice versa de i Baden sig uppehållande förbundsundersåter sin i badensiska hären. Kommer detta till stånd, hvilket knappt är att betvifla, så komma inom kort liknande föredrag att afslutas äfven med de öfriga sydtyska staterna. På detta sätt öfverskrides icke Mainlinien, utan — den kringgås, och den kunde, om nordtyska förbundet ville, hvilket ögonblick som heldst helt och hållet försvinna. Till slut ännu några ord om vårt förhållande till våra utländska grannar. Att Bismarck vid sina sednaste tal skarpt haft Frankrike i sigte, är lätt att inse. Han har med de subtilaste uttryck klädt den allmänna sinnesstämningen uti Preussen i ord. Enhvar hos oss är öfvertygad, att freden icke förr är betryggad, än vi utkämpat den redan så länge hotande striden med Frankrike. Denna strid skall — derpå är man säker — utbryta vid ett eller annat tillfälle, om icke i dag, så i morgon. Såsom ett sådant tillfälle var, enligt hvad det tyckes, den rumäniska angelägenheten god nog för kejsar Napoleon, och den hannoveranska legionen på Frankrikes mark hade dervid väl kunnat göra präktiga tjenster. Vi kunna emellertid — trots den innerliga fredskärlek, som lifvar oss och hvilken grefve Bismarck vid hvarje tillfälle — ND