D Denne man var liten och spinkig. Hans gestalt försvann nästan i en vid, grå, gammal nattrock, hvilken hängde i veck omkring hans torra lemmar. IIans ansigte var en i förtid åldrad gosses, hvilket uttryck förhöjdes genom tunna, glesa, eldröda skäggstrån på öfverläppen och hakspetsen. Hans små, sneda ögon blinkade falska öfver de framstående kindknotorna; en sjuklig inflammering förlänade dem någonting kattlikt, hvarjemte ett borstlikt rödt hår omgaf den låga pannan och det trekantiga hufvudet. Vid alla dessa oregelmässigheter, som förenade sig i husegarens gestalt till ett frånstötande helt, upptäckte man likväl lätt, att han knappt hade uppnått sitt trettionde år och således befann sig i blomman af sin mannakraft. Då Magnus först varseblef honom, betviflade han att han var den sökta personen. Men hans trifvel undanröjdes, då mannen vände sig till Cornelia utan att invänta att man tilltalade honom. — Är jag kanske en doktor? srågade han trumpet, — som måste beqväma sig att stiga upp midt i natten, eller har herrn kanske ett ur, som han vill ha lagadt tills i morgon? Jag säger dig, Cornelia, du är den enfaldigaste varelse jag nånsin sett, om du ställer en doktor och en urmakare på samma lista. Han drog synbarligen ut sina ord för att få tillfälle att granska Magnus samt tillika utbyta hemliga tecken med Cornelia. Den sistnämnda tillslöt hemligen båda ögonen, hvarefter hon lade högra handens pekfinger mot sina läppar, hvilket den sällsamme urmakaren besvarade dermed, att han frambragte en högljudd knäppning