Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1869, sida 1

Magnus ryckte på axlarne och tände en cigarr. — Om du tror dig kunna inbilla mig, min för detta sköna Cornelia, att du skulle ha följt mig utan hopp om belöning, så misstar du dig betydligt, svarade han torrt: — men hur är det? Skola vi följa chaussn ännu ett stycke, eller tror du dig om att utan lykta kunna följa gångstigen öfver fälten till din kusins håla? — Öroa dig inte, min noble hjertevän, svarade Cornelia lugnt, — jag ser i mörkret lika bra som vid dagsljus och skall föra dig säkert; eller vore det bättre, om jag lyste framför dig med en lantärna? — Åh, jag tror nog att du hittar en väg, som du gått kanske tusen gånger förr i din lefnad. — Ser man på, min svartsjuke riddare; jag har inte gått den tio gånger i min lefnad, svarade Cornelia med ett hest skratt, — också i qväll skall jag gerna afstå derifrån, om du är nöjd dermed. Kom, låt oss vända om; ditt ärende är dessutom at en något förtviflad natur; man kan dervid råka på en afväg, så att man under de första sex månaderna inte längre får andas den fria luften. — Prat, svarade Magnus och hostade för att dölja osäkerheten i sin röst, — äro inte mitt namn och min ställning en tillräcklig borgen tör dig? — En snygg borgen, hånlog Cornelia; — Om Vi gripas, ger jag inte en groschen för ditt namn. — Derom är nu föröfrigt inte frågan, återtog Magnus, — det är vigtigt för mig att vi inte förfela din kusin, som du behagar kalla den der menniskan. — Vi skola träffa honom hemma.