Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1869, sida 1

barligen köpta i ett magasin för gamla klider. En mängd oregelbundna veck, på ställen der de ej passade, läto ana att rispor der voro värdslöst sammantrocklade. Oaktadt det sorgliga tillstånd, i hvilket klädningen befann sig, var den likväl högt uppfästad för att skona den, hvarigenom underkläder och skodon blefvo synbara, hvilka äfven ej vittnade om välstånd och ordningskärlek. I öfverensstämmelse med den öfriga drägten stod den lilla, med urblekta sidenband prydda halmhatten, hvilken emellertid ådrog sig uppmärksamheten mindre än det vackra, rika håret, som upptornade sig högt öfver pannan. Hela personen erbjöd en uppenbarelse, som man ofta möter i större städer, och som man ej kan se utan en känsla af vedervilja och djupaste medlidande. De båda vandrarne hade uppnått den sista lyktpålen, och sedan de lyssnat några sekunder, trädde de fram till gaslågan. Fruntimret drog armen undan sin följeslagares och började uppfästa sina kläder ännu högre. — Det är bra mycket begärdt af mig att göra en promenad utåt landet i ett sådant här hundväder, sade hon med en ovanligt djup, nästan manlig röst, som förrådde ett sorgligt register af sedeslöshet och dess följder, — men jag har redan gjort mycket annat för att behaga dig, min välborne herre. De sista orden ljödo ironiska, dock ej elaka. I dem fanns ett svagt spår at vänlig tillgifvenhet, som man stundom finner äfven hos de djupast sjunkna varelser.