Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1869, sida 2

nu är han god, om man endast afser hans små svagheter. Locken återlades på sin förra plats. —., Men här ha vi hans första, poetiska försök, fortfor Rosa och uppvecklade ett annat papper, — nio år gammalt och lemnadt mig tillika med en docka. Dockan är förgången, men hans sång förblir odödlig. Ett huft, skälmskt leende flög öfver hennes ansigte. ge Fill prestegårds Rosa, läste hon derefter. Rosa lill på prestegården, Rosa lill, med vänligt sinne, Här en docka ger jag dig Uti dag till minne. Rosa, Rosa, Rosa mild, Rosa lill på prestegården. — Förträffliga verser, sade hennes mörka ögon, — skada att han till större delen lånat dem från en gammal visa. Då ansåg jag dem som hans eget snilleverk och honom sjelf som den klokaste gosse i verlden. Ett annat bref öppnades; en inbjudning till en skördefest. a Rosa var elfva år, då hon hade erhållit et. — Hur skön var ej denna dag, tänkte bon, då hon erinrade sig denna tid; — han dansade nästan uteslutande med mig, och Gabriele grät af harm öfver dennas. äsigtliga uraktlåtenhet mot henne. Det hade åter varit en tvist emellan dem, och ag kände inga samvetsqval öfver att tjena som hämdmedel. Efter tårarne följde en cort trumpenhet, och det hela slöts med m högtidlig försoningsscen. Med en liten skakning på hufvudet sam