Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1869, sida 2

eller tio år, till dess han blifvit förstån. digare. Tio år, hvilken lång tid! Hva är väl Fortis då? fortfor hon, och samtidigt rullade hennes upplösta, praktfulla hår ned till hennes knän, så att matrosen dervid tycktes förlora sitt lugn och ej visste åt hvilket håll han skulle vända sig. Hon ställde ljuset på det lilla bordet bredvid sin bädd och försvann derefter. Den lustige matrosen spejade förgäfves efter henne; hon var försvunnen. Blott så mycket märkte han, att en hvit, beundransvärdt rundad arm stack fram undan sängomhänget och närmade sig ljuset; i nästa ögonblick herrskade ogenomträngligt mörker i det lilla rummet. Vi förfoga oss nu till staden, till en af hufvudportarne, der belysningen från de spridda gaslyktorna endast verkade matt, och der man således hade all orsak att med en viss försigtighet betrakta och höfligt undvika dem man mötte vid denna sena timma. Under en fjerdedels timma hade den breda gatan varit fullkomligt öde vid denna antydda punkt, då från stadssidan tvenne vandrare uppdöko ur den täta höstdimman, hvilka tycktes hafva mycket brådtom att komma utom de sista husens område. De gingo arm i arm, men vexlade sällan tt ord, de tycktes frukta att sjelfva muarne, som de gingo förbi, kunde hafva öron. Äfven undveko de lyktornas dystra sken, hvilket framstod svafvelgult i den äta dimman. Detta skedde emellertid nera af vana än af försigtighet, emedan satan var fullkomligt öde, — som ofvan lifvit nämndt — och ljudet af stegen edan på långt håll måste förråda en an