Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1869, sida 2

manlades detta bref; ett annat framtogs, och sålunda fortgick det en halftimmia. Hvarje nytt blad, hvarje vissnad blomma hade sin egen betydelse, och hvarje minnestecken betraktades med oförsvagad uppmärksamhet. Isynnerhet egnade hon ett innerligt deltagande åt de yngsta relikerna, hvilka stodo i samband med hennes första konfirmation för två år sedan och till en del äfven härrörde från Fortis. — Huru vackert, hviskade hon, medan hon genomläste en lyckönskan från honom, — så finkänsligt, att man knappt kunde tilltro honom det. Detta var sista gången han egnade mig en sådan uppmärksamhet; — och ett uttryck af lindrig ironi krusade härvid hennes läppar; — den stackars gossen, med hvilket högtidligt allvar han yttrade, dagen efter min konfirmation, Batt vij nu ej längre voro barn, samt att ett annat förhållande måste börja mellan oss. — Han ville ej länJre begagna det förtroliga ,,du till mig, — härvid log hon åter och matrosen fäkade förtvifladt med armarne, — och han skulle ha gjort allvar deraf, om jag inte agt honom, att han kunde göra som han ille, men att det ej skulle hindra mig tt bli mina gamla vanor trogen. Hvad änkte han på? Han saknar annars inte ufvud. Det hade nu blifvit sent, och Rosa börade lägga in sina souvenirer i stamboken; on gjorde sig dervid ingen brådska utan tödde hufvudet mot handen och betrakade derunder boken. — Jag skall gömma mina reliker för onom, yttrade Rosa slutligen i det hon teg upp för att lägga undan stamboken, han skall inte få se dem ännu på fem — — — —— ——8—