kiksdagen. Lördagens sammanträden. Första kammaren. Vi ha förut i korthet redogjort för der diskussion, som egde rum rörande hr Hal lenborgs motion om förändringar i tryck frihetsförordningen; nu meddela vi efte A.-B. hr Hallenborgs yttrande vid detta tilllälle in extenso. Hr Hallenbor9 yttrade följande: Innan jag går att yttra mig i sjelfva ämnet, för att söka förklara de otydligheter, som blifvit anmärkta, ber jag att till dem af denna kammares ledamöter, hvilka uti denna vigtiga fråga lemnat mig ett så kraftigt bistånd, få aflägga min varmaste tacksägelse. Då de åsigter, som af dessa herrar, hvilka representera skilda delar inom riket, i afseende å pressens missbruk, uttalas, öfverensstämma med hvad jag i min motion derom yttrat, vitsordas derigenom mitt påstående att oviljan öfver detta missbruk är allmän inom landet. I likhet med den första talaren, hyser jag den öfvertygelsen, att det med motionen afsedda ändamål lättare och bättre vunnits om regeringen framkommit med ett förslag i ämnet, men då densamma icke aktat sådant nödigt, har jag ansett det vara den enskilda representantens skyldighet att göra hvad på honom ankommer, för att söka stäfja dessa missbruk, som icke längre böra opåtaldt få ega rum. Hvad sjelfva motionen beträffar, hafva anmärkningar blifvit gjorda emot alla de bestämmelser, som deri föreslås. En talare har sagt sig icke riktigt förstå hvad som menas med förläggare, då en tidningsutgifvare, boktryckare och förläggare kunna vara samma person. Så kan visserligen vara förhållandet, men vi veta älven, att tidningar ofta egas af aktiebolag, som icke kunna anses oförmögne att erlägga ådömda bötesbelopp, hvilken omständighet så mycket hellre bör tagas i betraktande, som man derigenom undviker att se den ansvarige utgifvaren, i brist på tillgång, beröfvad sin frihet; och dessutom måste det vara lyckligt om flera personer äro ät liga för straff, hvarigenom antalet af brottsliga artiklar måste minskas. I afseende å andra punkter medgifver jag gerna, att antalet at 21 jurymän icke är stort uti städer med större folkmängd, men jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå, att jag med flit icke velat närmare formulera mitt förslag, utan endast uttala vissa principer, emedan jag dermed afsett, att detsamma skulle utgöra en så kraftig påtryckning på konstitutionsutskottet, att detta utskott deraf skulle tvingas att, med begagnande af sin motionsrätt, framkomma med ett fullständigt utarbetadt förslag i ämnet. En annan talare har begärt att få veta på hvad sätt jag tänkt mig att juryn skulle sammansättas; jag får härpå svara att jag anser denna böra utses af stadsfullmäktige. — Häremot har jag hört anmärkas, att i de större städerna skulle för mycken magt läggas i händerna på rikedomens och embetsmannaintressets representanter, genom att så gå till väga; — sådant är dock icke att befara, då det icke gäller att åstadkomma en ökad beskattning utan helt enkelt att utse personer, hvilka skola bedöma om en tidningsartikel är stridande emot heder och ära; i sådant fall kan man vara temligen lugn att deras rättsbegrepp icke låta förvilla sig — och jag fruktar så mycket mindre, som just den begärlighet, hvarmed skandalpressens alster läsas, visar att hågen att fria i allmalet är betydligt större än benägenheten att fälla. Man har begärt att få veta hvad jag menar med uttrycket ,,delaktige uti tryckfrihetsbrott. Om en författare sätter sitt namn under en artikel, deri han uppmanar till uppror, kan, enligt nu gällande förordning, icke han derföre till ansvar fällas, utan endast ansvaringen; på samma sätt går utprånglaren af en tidning, som innehåller sådana artiklar, fullkomligt fri. För att hindra en sådan orimlighet, önskar jag att ansvaret skall drabba alla som i brottet deltagit. En intressant sida af ansvarighetssystemet utgör ansvarige utgifvarens af Sverges Tidnings klagoskrift till fångvårdsstyrelsen, deri, bland an