Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1869, sida 1

inte helsade på mig, så skulle han helt lugnt påstå, att han ej har sett mig. Han skulle tillochmed ha den elaka dristigheten att tillägga, att han väl har märkt ett tobaksmoln, men emedan han förmodat en vandrande student bakom detsamma, ansåg han öfverflödigt att göra hans bekantskap från hästryggen. — Om han påstår något sådant, så begår han en oförlåtlig förbrytelse, dundrade majoren, — ty en så tät rök finns ej, att icke dina klara ögon genomstråla den som ett par stjernor, och den, som ser dina ögon, kan inte ett ögonblick misstaga sig på din person. — Jag skulle tro det, käre patriark, svarade Gabriele skälmaktigt; — men han ville inte se mig, just derför att jag rökte. Ilan har redan förut med otrolig djerfhet sagt mig midt i ansigtet, att röka är en oqvinlig sysselsättning och passar för en dragon, men inte för en sedesam flicka; och likväl vet han, att du varit den enda orsaken hvarför jag röker, och att jag endast i ditt sällskap stundom tänder en cigarr. Jag tycker att man pratar bättre, då man röker. — Obestridligt, lilla bromsen min, och i ditt ställe skulle jag ej bry mig om gossens oöfverlagda anmärkningar, heh? — Det gör jag icke heller. Då jag såg honom komma, rökte jag, honom till trots, så starkt jag kunde. Om hans häst var vigtigare för honom än jag, så var min cigarr dubbelt — nej, en million gånger vigtigare för mig än han, och det tror jag att jag äfven tydligt lät honom förstå. Jag ångrar nästan att jag uppfann den der sagan för kusin Theodor. — Nå, nå, bromsen lilla, om intet all