Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1869, sida 3

dersson. Per Nilsson i Espö, Carl Ifvarsson, Ber nius, Rosenberg, Kallstenius, Koskull, P. Olssc trån Helsingborg, Sven Nilsson och Fredricksoi af hvilka många yttrade sig 3 a 4 gånger. I syr nerhet uppträdde hrr Keij, Rosenberg och Runc bäck med en ihärdighet, som varit värdig en myc ket bättre sak, än den det gällde. De ski hvilka dessa herrar sökte motivera sitt bifall hufvudsakligen politiska, men också ekonon och moraliska.(?) Hr Rundbäck lärer gått så lång i sin ifver, att han påstått att ett afslag skull hafva till följd ett krig både med Danmark oc Ryssland. För öfrigt framhölls hurusom denn fråga vore en hederssak för Sverge; att det skull se underligt ut om Sverge skulle afslå, då båd Norge och Danmark enhälligt beviljat hvad af der blifvit äskadt till det unga paret; att vårt anseend skulle mycket nedsättas hos alla utländ stater der man allmänt skulle anse oss vilja öfverända kasta monarkien, om en sådan vanvördnad mo konungahuset visades; att vår kredit i utlande skulle lida; att, så långt man känner historier Sverge alltid gifvit brudgåfva åt sina konunga döttrar; att det vore en vinst att nu betala esumma, en gång för alla, och för framtiden var fri från underhållet; att de ej vågade komma hen till sina kommittenter med underrättelse om at riksdagen så litet iakttagit sin värdighet; att hä e) var rätta stället att tillämpa sparsamheten, hvil ket skuile ske på andra håll: att landtmannapar tiets anseende skulle gå förloradt; att Danmark e gång blifvit sviket af oss då det påräknade vå hjelp (hvarmed menades kriget mot Österrike oc Preussen) och att vi derföre nu kunde och bord visa våra sympatier för dem. För afslag uppträdde mycket skarpt hrr Hägg ström, Jöns Pehrsson, Liss Olof Larsson, O. B Olsson, samt Östman, Wigart, Ola Månsson, G. v Proschvitz, Medin och Petter Andersson Dessa höll sig mest vid den ekonomiska och moraliska sidan a saken; någon egentlig politisk vigt ville de ej till erkänna frågan, ty den äktenskapsförbindelse son stod i samband med detta anslag är helt och hål. let en familjeanlägenhet, som med politiken icke har mycket att göra; att om vårt anscende ocl vänskap med våra grannländer och öfriga stater samt mellan konung och folk, icke vore större ocl mera fast än att den skulle hänga på ifrågavarande 199,000 rdr, då voro den ej mera värd, är att man kunde gerna låta den fara; att vår kredi i utlandet ingalunda skulle nedsättas genom ct afslag utan tvärtom, ty hvad skulle väl utlänningen säga om ett folk som under det att det för att fylla sin statsbrist nästan årligen uppträder som länsökande, på samma gång beviljar nära 200,000 rdr för ändamål, som ingen vågar påstå tillhör de nödvändiga, och detta under det de hjertslitande ropen på bröd af tusenden af dess medbröder tränga fram genom hela Europa; att man kunde vara en trogen undersåte och älska och vörda sitt konungahus utan att så tjusas af purpurn, att anse sig kunna eller böra bifalla allt som derifrån framställdes; att deras vördnad och kärlek för konungadottern icke vore af den beskaffenhet, att man för att blifva henne qvitt skulle bevilja anslaget, hvarföre talet om den vinst som bereddes landet genom att nu bevilja och sedan vara fri från vidare underhåll, ingalunda borde ingå bland motiverna för dem som vilja anslaget derför, att afslag skulle utvisa en bristande vördnad och tillgifvenhet; att om man nu ej vågade säga nej, det kan tagas nästan för gifvet att reseringen deraf skulle hemta anledning att begära statsanslag till gäldande af bröllopsomkostnader; att landtmannapartiets anseende inom landet skulle få en svår stöt om det bifölle anslaget. Landet hade med hopp och förtröstan sett upp till detta parti, som satt ordet sparsamhet på sin fana, men fåfängt har man hittills väntat act få se dess tilmpning. Folket älskar goda ord och löften, men ännu mer handling. Vidare sades, att deras pligt såsom medborgare icke tilläte dem att votera ett anslag — tillräckligt stort att lyckliggöra 100:detals familjer — för ett ändamål, som ingen vågar påstå är nödigt, under det tusenden af våra landsmän ropa på arbete och bröd, hvilket de sakna — men hvilket i följd ar landets financiella elände blott till en del kan gitvas; att hvad som förr varit öfligt — en sed — nu, säsom händelsen är med brudgåfvor, kan vara ,,osed och derför bör upphöra, hvilket ock på flera ställen skett, då insen af de prinsessor, som i senare tider kommit hit, erhållit någon sådan gåfva at de stater de tillhört, men de ha ej varit mindre välkomna eller blifvit mindre älskade för det; att man ingalunda fruktade för konunittenterna, ty af hvad som föregått denna fråga visste man nog hvad landet dnkte i denna sak. Sådana vero de hufvudsakligaste skäl som å båda sidor anfördes, enligt hvad oss blifvit beättadt. Sammanträdet upplöstes under blandade känslor.