Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1869, sida 3

Vid Uufrosyn Åbrahamssons graf! Den 10 Februari 1869. Och så förs hon, vänligt fången, genom himlens parker hän. Hur han klingar, stjernesången! Ilur de susa, Edens trän! Men hvar gång sig vägen kröker mellan palmerna, ändå hennes öga jorden söker och de kära deruppå. — Tegner. Se denna men skohop! — Är det en fest, Som kunnat hit en sådan skara samla? r det en resande, långväga gäst, om firas så af unga och af gamla? — För visso ja, en fest man firar här! Ifrån en annan verld nu kommen är En gäst, att Edens barn från stoft befria, En skördeman med timglas och med lia. Och han har höstat in en herrlig skörd En frukt för himlens sällhet redan mogen, Im dvinna utaf ondskan oberörd Och till ett lif i döden redobogen. — Ej åldern öfver henne strött sin snö, Men så hon lefvat att hon kunnat dö; Och derför må ej något anlet tåras, För henne ren det börjat till att våras. Men egnom henne dock en minnesgärd, Så flärdlös som hon sjelf här var tillförne! Ett vänsällt minne är den väna värd För hvarje tår hon torkat, för hvart törne Ilon på sin lefnadsstig med fröjd bröt af, För hvarjo skärf, som hjertats fullhet gaf, Ja, för de tusen sinom tusen gånger, Då godt hon gjort i handling och i sånger. IIon var i sanning en af jordens rike, Ty hennes rikedom var kärleken; I hvarje menniska hon såg en like, Hvar menkska var ock derför hennes vän. Och kärleksfulla voro de idrotter, Hon öfvade som syster, maka, dotter; Af dessa spann hon hop den helgdagsskrud, I hvilken nu hon svingat sig till Gud. Så klagom ej med ängsligt, sorgtryckt sinne, Att döden mejat henne lik ett rö; Ty än hon letver, — lefver i vårt minne, Och deruti skall först med oss hon dö. — Och af det stoft, som hvilar under kullen, Skall spira gräs och blommor utur mullen; Men bortom jorderingen, ofvan skyn, Der få vi åter famna Eufrosyn. —9