Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1869, sida 2

Men går inte för sig, mitt barn, har för liten respekt för mig, heh! Dock skall det inte hindra mig att bemöta dig med den största gästfrihet. Gör dig således hemmastadd, tag dig en pipa eller en cigarr och kom derefter hit och låt oss prata, som om vi vo re — rik — tigt — för — ståndigt — folk. De sista orden och stafvelserna uttalade Gabriele i pauser, ty hon hade verkligen tagit en cigarr, afskurit dess spets med öfvad hand, stuckit den mellan sina rosiga läppar och tändt den. Sedan hon öfvertygat sig att cigarren brann väl, ställde hon sig bredvid majoren, och innan han kunde ana hennes afsigt, hade hon öppnat fönstret och lutat sig fram deruti. — Rätt vackert väder i dag, anmärkte hon och vände sig till hälften mot majoren, hvarvid hon med sirligt spetsade låppar utblåste röken, — men här är plats ör oss båda, min käre patriark. Hitintills hade majoren någorlunda kunnat bibehålla sin yttre likgiltighet. Men lå han blickade in i de sköna blå ögonen, som glänste emot honom så ömt, så tacksamt och derjemte så skalkaktigt, kunde nan ej längre spela sin roll. — Broms, broms! utropade han i det an stödde sig bredvid Gabriele mot fönterbrädet. — du förespår väl en höstdag, medan du redan så tidigt börjar surra omkring folks öron? Men du har rätt, nitt barn, njut af lifvet medan du är ung, — vore verkligen en fru för mig, heh, för tt muntra mig på gamla dar.