Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1869, sida 2

—————— — hans axel. Han bekämpade synbarligen ett utbrott af munterhet. — Du tycks verkligen vara vid ett serdeles älskvärdt lynne, herr patriark, skämtade Gabriele, i det hon gick fram till en vägghylla, der majorens rökattiralj befann sig, — om kusin Theodor redan så tidigt förstört ditt lynne, må han akta sig för mig. Majoren teg ännu alltjemt. — I alla fall finner jag det icke öfverensstämmande med en patriarks ställning att visa sitt svafvelgula lynne mot en anspråkslös, ung flicka, fortfor Gabriele, då hon märkte genom rörelsen af gubbens axlar att han skrattade bjertligt, — jag är således tvungen, för att skydda huscts ära, att sjelf öfvertaga värdens och patriarkens roll. Således: Ståtlig god morgon, min kära broms, det gläder mig mycket att se dig så rask och kry, min täcka plågoande, heh! Det förefaller mig som uppvärmdes mitt hjerta vid ditt inträde, neh! och i sanning, broms, vore jag inte lin gamle onkel, eller omvändt, vore du nte min niece, så kunde jag verkligen alla på den tanken att erbjuda dig mitt rärleksglödande hjerta, heh! Majorens axlar ryckte häftigare. Gabriles infall behagade honom, och han ville öra mera. Hon dröjde icke heller och fortsatte sin nonolog: — Genera er inte, herr patriark, ehuru i är några år äldre än jag, så kan inen förneka, att ni ännu kan fördunkla nången sprättaktig Adonis. Ville väl gerna bli fru majorska, broms? ortsor hon-ater öfvertagande den gamle errns roll. — Kan inte förtänka dig det.