Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1869, sida 1

ämmelse med vårt stånds förm då mäste jag högeligen beklaga dig. heli! Och slutligen, min vin, tillade han lisligare, — hvem ansvarar dig för, att inte Fortis en vacker dag demaskerar sig och står framför dig som en adelsman, hvars stamträd räcker vida högre in en von Lehmburgs? — Nå, dyraste onkel, svarade Theodor och sysselsatte sig ifrigt med att fästa det lossnade ytterbladet på sin cigarr för att dölja, att hans ansigte blifvit likblekt, — du bör inte uppfatta mina ord från den sämsta sidan. Jag har intet intresse af att Fortis stannar här eller reser bort; men om ej nägot innerligare förhållande består emellan oss, så beror detta icke blott på skillnaden i ålder, utan äfven på den motvilja Fortis alltid visat mig. Ilan är emellertid en ung man, hvars små kantigheter jag ursäktar, och tro mig, dyraste onkel, om Fortis verkligen en gång återkommer som en stadgad och erfaren man, så är jag den förste, som icke blott böjer mig för honom, utan älven räcker honom handen som en kär vän. Vid den sista förklaringen hade majoren åter stannat, och hans klara blå ögon fixerade några ögonblick hans brorson. — Det skulle ha glädt mig, om pi redan hade varit vänner, sade han derefter och återtog sin promenad, — men hvad er sammanvaro inte utverkat, åstadkommer kanske en längre ski ensa; — men skulle mina önskningar e uppfylias i detta hänseende, så betraktar jag det ej son någon stor olycka; ni få då undvika hvarandra, heh! och dermed basta! — Jag hoppas af allt mitt hjerta, att dina önskningar må uppfyllas, atertog