Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1869, sida 1

rande majorens förhållande till den unge mannen! — Fortis tycks finna stort behag i landtlifvet, började han efter en kort besinning, då majoren sortsatte sin promenad likasom hade han befunnit sig ensam. — Fortis är en bra menniska, ljöd svaret, — jag har längesedan gjort den glada upptäckten, att han med lust och ifver omfattar allt hvaråt han egnar sig. — Jag trodde att han tänkte egna sig åt den diplomatiska banan? fortfor Theodor med hycklad likgiltighet. — Han må bli hvad han vill, återtog majoren med större intresse, — men litet kännedom om landtbruket kan aldrig skada. Redan ofta har man sett att ett legationsråd blifvit godsegare. Theodor bet sig i läppen. Majorens sinnesstämning tycktes emellertid vara så gynnsam för hans syfte, att han fortfor: — — Det vore skada för hans kunskaper och framstående anlag, om han alltfor snart skulle egna sig åt landtlifvet; jag tror att han kunde gå långt, så vida han ej genom sin böjelse för ett fritt, oafhängigt lif lät föranleda sig att afbryta den bana han väljer. Omkring majorens läppar spelade ett fint leende, som Theodor förgäfves hemödade sig att tyda. — Heh, min vän, återtog den gamle herrn slutligen efter en längre paus, — jag berömmer mig visserligen inte af att förstå mycket af uppfostran, men emellertid tilltror jag mig i dylika fall ett riktigare omdöme än du, som har låtit de bästa åren af din lefnad förflyta utan att gifta dig — —