(Insindt). Kit par frågor vördsamt ställda till 1869 års Riksdagsmän! Då statsutgifterna, penningbrist och näringslöshet i landet befinnas i ett jemnt och årligt stigande och dertill, som i år, hungersnöd i flera af Sverges landskaper inträffar, hvilka medel skola vidtagas till afhjelpande af allt detta? Man har beräknat, att endast i de småländska länen ungefär 4,000 familjer befinna sig i så utblottad belägenhet att de hvarken kunna ställa borgen eller ikläda sig återbetalningsskyldighet. Om vi antaga familjernas antal till endast 3,920 samt att hvarje familj till lifsuppehälle under vintermånaderna och möjligen något utsäde erhölle 50 rdr, om vi jemväl antaga hvarje familj till 4 personer, utgör det 15,680 menniskor, som derigenom räddades från hungersnöd och elände. Men för att åstadkomma detta, måste riksdagen anskaffa den högst betydliga summan af 196,000 rdr. Den andra frågan blir således den: kan riksdagen under nuvarande bekymmersamma ställning skänka de nödlidande (ej någon annan) denna summa? Riksdagen tvingas väl dertill, såvida de ej skola hungra till döds. Zy nöden har ingen lag. Redan för någon tid sedan emottog redaktionen ofvanstående rader från en af vårt samhälles högt aktade och i det godas tjenst mest verksamme medlemmar. Att vi icke meddelat dessa rader förr än nu, har haft skäl, hvilkas befogenhet den ärade insändaren troligtvis icke underskattar. Nu, sedan den angelägenhet, hvilken ovilkorligt påtvingar sig till jemförelsepunkt med den af insändaren framställda frågan, blifvit afgjord på det enda sätt, som var möjligt utan att kompromettera svenska namnet, och sedan nationens, etan dess hörande, pantsatta heder blifvit genom dess ombud vid riksdagen inlöst, hafva vi meddelat denna uppsats såsom ett uttryck af en inom landet ganska allmän och fullt berättigad känsla.