lika papper, och slutligen för det tredje är Magnus en olycklig menniska — naturligtvis genom sitt eget förvållande — heh! Emedan dessa dokumenter hafva i hans ögon ett värde af trettio fredriksdorer, så antyder det ännu ett sista spår af pietet; men för mig måste de då vara värda dubbelt så mycket, och i stället för trettio, skall du öfverlemna eller låta öfverlemna till honom sextio fredriksdorer, och det redan i dag, förstår du, min vän, heh? Och hvem vet, pengarne kunna kanske bringa honom välsignelse; — det vill säga, intet ord om mig, jag vill inte återse honom, men känner mig belåten att på denna omväg ha lemnat honom ett understöd. — Som skall gå dit allt det andra har gått, anmärkte Theodor med en axelryckning, — men din befallning skall utföras, käraste onkel; önskar du ett qvitto på penningarnes emottagande? — Nej, jag önskar ingenting annat än att icke mera erinras om honom. Vill du låta ge dig ett qvitto, så rör det mig inte, heh. Men kom och tag genast emot pengarne, så att jag inte mera har något att göra med saken. Med dessa ord gick majoren till ett i väggen inmuradt skåp, och sedan han valt den största nyckeln i en liten nyckelknippa, öppnade han dermed den massiva ekdörren. Theodor, hvars anletsdrag förrådde en häftig inre rörelse, gick hastigt fram till den gamle herrn. Medan majoren ur en med guld fylld låda utvalde en af de tyngsta rullarne, öfverflögo Theodors blickar med en hungrig gams snikenhet de