— En bekant till mig, som har en vurm för gamla kopparstick, fortfor Theodor, — befann sig hos en antiqvitetshandlare för att forska efter nytt byte, då en viss, temmeligen torftigt klädd herre inträdde och utbjöd dessa dokumenter till salu. Antiqvitetshandlaren tycktes ej vara benägen att ingå på handeln och ämnade just yttra det, då min väns blickar händelsevis varseblefvo bladet med det Hainfeldska vapnet. Han tänkte på dig och äfven på mig samt uppmanade säljaren att deponera dokumenterna hos antiqvarien, i det han antydde att han kanske skulle kunna skaffa en god köpare. Antiqvarien och herrn gingo in på detta förslag, och min vän skyndade att genast underrätta mig om saken. I går erhöll jag denna underrättelse, och af fruktan att dokumenterna åter kunde tillbakatagas, red jag sent i går qväll in till staden och hade den tillfredsställelsen att finna dem tillgängliga. Den omnämnde herrn hade emellertid verkligen åter varit hos antiqvarien och hade, troligtvis anande köparen, bestämt den oförskämda summan af trettio fredriksdorer som fast pris för den lilla samlingen. — För någon annan än oss är den inte värd fem silfvergroschen, anmärkte majoren, alltjemt fördjupad i åskådandet af de framför honom liggande skatterna. I — Jag harmades öfver denna fordran, fortfor Theodor, — men heldre hade jag sålt min sista häst, än jag låtit dokumenterna gå ifrån mig. ; — Rätt, min vän, mycketrätt, heh! De hade kanske annars vandrat till någon nökarbod för att tjena till omslag för ett);