ras, utan respekteras. Och det skola de, jag kan inte misstaga mig deruti, så vida inte naturen har begått ett misstag och dolt en afgrundsandes själ bakom ett godt ansigte. Så vida hade majoren hunnit i sina yttranden, hvilka mera liknade en monolog, då han hade undanröjt de i brefform sammanlagda skrifterna och paketen för att med lätthet kunna framtaga en till lådan passande portfölj, som var fullkomligt fylld. Men ju närmare han kom de sökta föremålen, desto mera glömde han att han icke var ensam, desto likgiltigare behandlade han de öfriga papperen och dokumenterna, hvilka rörde hans ganska betydliga förmögenhet, och desto mindre märkte han att Theodor stod bredvid honom, med andlös ifver betraktade hvarje paket samt sökte att utforska och i sitt minne inprägla de olika påskrifterna. Men ännu mindre kunde han ana att Theodor, som kände hans nästan till svaghet gränsande smak för gamla familjedokumenter, just hade hoppats framkalla denna scen genom de pergamentsblad han emottagit af Magnus. Den visserligen icke skarpsinnige, men dock sluge brorsonen hade ej misstagit sig i sina förutsättningar: Majoren hade blifvit intresserad i högre grad än han förmodat, och derigenom kom han i tillfälle att kasta en blick i det så väl förvarade samiljearkivet, — som den gamle nerrn brukade kalla det, — och hvilket ngen hitintills före honom hade fått göra. (Forts.)