serskilda lådorna och hyllorna, hvilka voro uppfyllda af en mängu paketer och skrifter, till dess de slutligen fästades vid en liten tillsluten dörr, omkring aderton tum i qvadrat, hvilken bildade midten af skåpet. I nästa minut stodo båda åter vid bordet, och med feberaktig ifver uppräknade majoren guldstyckena, likasom hade de brännt hans fingrar. — Sextio! sade han slutligen likasom med en suck af lättnad. — Se så, nu tillhöra dokumenterna mig; tag bort pengarne, så att de inte längre erinra mig om vår familjs största olycka, och derefter skola vi noga granska de gamla pergamenten och jemföra dem med några andra. Theodor stoppade pengarne på sig med utseendet af en man, som har gjort en god affär. Derefter följde han majoren, som emellertid åter hade begifvit sig till väggskåpet och nu äfven öppnade midteldörren. Derinom doldes synbarligen det vigtigaste af hans egendom. — Kan jag hjelpa dig? frågade Theodor förekommande, då majoren med nåson ansträngning öppnade den väl förvarade lådan och började röra bland de i densamma befintliga papper och paketer. — Tack, min vän, svarade majoren ovanligt upprymd, — men det är en svaghet hos mig, att ingen fremmande hand — icke ens en Lehmburgs — skall röra vid mina reliker, så länge jag lefver, heh. ufter min död skall man undra, då man ser med hvilken sorgfällighet jag har samat och ordnat allt rörande våra familjers zenealogi. Men jag hoppas att dessa saker, äfven efter min död, icke försking