tillika lät sina händer sjunka, likasom ville han kasta papperen ifrån sig. — Inte direkte, svarade Theodor i föraktfull ton, — hvar och huru skulle jag väl sammanträffat med den, som tycks ha gjort till sin uppgift att endast bereda vår familj vanära? — Tala inte så utförligt om honom, afbröt majoren sin brorson kort och bestämdt, — du vet jag har förbjudit att hans namn uttalas i min närvaro; säg mig helt enkelt: hur har du kommit i besittning af dessa dokumenter, och hvad ämnar du göra med dem? —. Jag ämnar till dig afstå rättigheten att köpa dem, svarade Theodor förekommande, — ty för det första är du familjerna Hainfelds och Lehmburgs ärade hufvudman, och dessutom känner jag din förkärlek för gamla dokumenter, som röra våra förfäder. — Har Magnus erbjudit dig dem? 8— Gud bevare mig, bäste onkel, från att någonsin komma i så nära beröring med honom, bedyrade Theodor med en åtbörd af afsky, — nej, Magnus och jag äro skiljda för alltid; en lycklig slump har skaffat mig dessa dokumenter i handen, och så att vi ej behöfva skygga för att köpa dem. Vid denna förklaring gick majoren fram till bordet, och sedan han utbredt de gulnade pergamenten framför sig, betraktade han med en till vördnad gränsande uppmärksamhet de gammalmodiga, med sällsamma slängar prydda bokstäfverna och vapnen. — Fortfar, min vän, sade han efter en stund utan att taga ögonen från dokumenterna. h