Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1869, sida 1

r 1834 hade konungen, Frederik den jette, instiftat ständerna, men denna intitution tillfredsställde ingen och bidrog ndast till att än ytterligare öka spänninen. Då inträdde Rosenhoff år 1835 i rihetskämparnes led med sitt veckoblad den Frisindede, hvilket han fortsatte inda till 1846. Man omtalar och beunkrar nu så mycket den produktivitet, hvilcen många franska följetonnister utveckla senom att dagligen uppvakta med ett auserie, men hvad skall man då säga om Rosenhoff, som i hvarje nummer af ,,den Frisindede lemnade ett litet originalpoem, nspireradt genom någon af dagens brännande frågor, alltid med en liten point, ch som under denna långa följd af år cke svek en enda gång. Ty Hosenhoff gde en ej obetydlig poetisk talang, och huru han väl i skaldernas rad börer till lei minorum gentium, ha dock många af lans produkter verkligt poetiskt värde och betydelse. Regeringen tyckte emellertid, såsom naturligt var, icke om bladet; han blef ständigt och jemnt tilltalad för pressförseelser och ådömd böter, hvilka oupphörligt växte, men han ville icke tillåta någon att betala dessa för honom; det var honom liksom en glädje och ära att uppoffra allt hvad han egde i den saks jenst, åt hvilken han egnat sig. Och han offrade mycket; han offrade sin helsa, sin betydliga förmåga, sin ungdom — hvad betydde det väl då, att han äfven offrade sina egodelar? Då striden var förbi, då målet var uppnådt, drog Rosenhoff sig tillbaka; han fordrade ingen lön för hvad han gjort — och han fick ej heller någon. Han skref mycket för att förtjena sin utkomst, redigerade tid efter annan åtskilliga illustrerade tidningar, lemnade bidrag åt flera dagblad, isynnerhet astronomiska meddelanden, skref tillfällighetspoemer, idkade musik, som han äfven älskade, kort sagdt, var ett mönster af flit och arbetsamhet. Bland det myckna, han på så sätt skrifvit, finnes utan tvifvel icke så litet, som bär spår af att vara frambringadt invita Minerva, men å andra sidan finnes äfven mycket, som vittnar om hans betydliga törmåga. Honom sjelf såg man sällan; den mesta tiden af dagen tillbragte han på sin studerkammare, sysslande med sina arbeten, och blott en gång om året uppträdde han offentligt. Det var på Ågrundlagsdagen, den 5 Juni. I förening med en vän arrangerade han hvarje år på denna dag en folkfest, hvartill kommunen och åtskilliga rika privatpersoner sammansköto penningemedlen. Om morgonen blåste musikkårer koraler från stadens kyrktorn, fram på förmiddagen tågade skaror med musik och fanor genom gatorna, och på aftonen afbrändes i en af stadens offentliga trädgårdar ett tyrverkeri, hvartill så många hade tillträde, som lokalen kunde rymma. På detta sätt sökte han hedra den dag, som var honom så dyrbar och om hvars tillkomst han hade så stora förtjenster. Ett drag må ytterligare framhållas i Rosenhoffs karakter, nemligen hans stora älskvärdhet och fredsamhet. Enhvar, som kände honom, måste hålla af honom, ty hans förnöjsamhet och anspråkslöshet i förening med hans hjertegodhet och rättframhet drogo alla till honom. Den 27 Januari hade den polytekniska läranstalten existerat i fyrtio år. År 1829 skänkte Frederik den sjette genom ett kungligt reskript tvenne i närheten af universitetet belägna professorsboställen till upprättandet af en sådan läroanstalt, som erhöll det dubbla syftet att skola befrämja studiet af naturvetenskaperna och tjena till befordrandet af den inländska industrien. Då man vill skrifva om den polytekniska läroanstalten, finnes det ett namn, som man ej kan glömma, emedan det på det innerligaste är förbundet med densamma. Det var från Hans Christian Örsted, Danmarks store naturforskare, hvilken icke blott var vetenskapernas genialiske och lycklige idkare, utan äfven alla gagneliga och lyckobringande åtgärders befrämjare, som idåen till upprättandet af en sådan anstalt utgick. Det var hans oförtrutna bemödanden hos Fredrik den sjette, som utverkade dess tillståndkommande, och det var hans omsorgsfulla och kunskapsrika ledning genom en följd af år, som betryggade dess bestånd. Öch äfven på ett annat sätt är Örsteds namn förenadt med läranstalten, ty det var ij dess fysiska samling, som han år 1820 gjorde sin berömda upptäckt af elektromagnetismen, och från den flög hans namn öfver hela verlden. Näst Örsted har läranstalten ingen att tacka för så mycket, som den man, hvilken efter Örsteds död blef dess direktör och hvars byst jemte Örsteds pryder dess stora auditorium : Johan Georg Forchhammer, den store geologen och kemisten, skaparen af Danmarks geognosi. Så godt som alla nu sefvande polytekniker ha varit hans elever, soch alla kunna vittna om, hvad de ha hans slärorika och snillrika föredrag, hans omsorgsfulla vägledning i laboratoriet att tacka för. Tillsammans med dessa båda män har dessutom verkat en skara dugliga krafster, ansedda namn hvart för sig på sin vetenskaps område, hvilka med välvilja kommit sina lärjungar till mötes och slutit sig till dem. Inalles ha 561 personer underkastat sig den vid läranstalten påbjudna inträdesexamen under de förflutna 40 åren, och af dessa ha 198 genomgått den fullständiga examen, medan 24 underkastat sig prof i speciella fack. Likasom det i