Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1869, sida 2

— —— varit ett barn, emedan jag ansett dylika nedrigheter omöjliga, svarade magistern, som knappt kunde hemta sig från sin förvåning. — Och hvad vi ha hört är troligtvis endast småsaker mot hvad de värda stallbröderna nu utkläcka, anmärkte IIerzbusch tankfullt. — Im, hvem skulle ha trott det; de äro i alla fall ett par slipade kanaljer, — Hvem var den andre? Att sluta efter hans ord också en arfhungrig slägtinge till majoren. — Naturligtvis; jag känner honom inte personligen, men det måste vara Magnus von Lehmburg, majorens köttslige brorSon, densamme, som förr var officer och efter att ha förslösat sin förmögenhet utströks ar armön för falskt spel och sedan lefvat, ngen vet hur och hvar. Något säkert nar jag emellertid aldrig hört derom; maoren lärer för namnets skull ha nedtystat ilt med pengar, men derjemte förbjudit sin brorson att någonsin visa sig för hans gon; — men kom, låt oss nu gå hero, å att vi inte till slut råka på Reiber, 1 kunna följas åt ända till skogsstigen. — Ett snyggt sällskap, anmärkte Deus, det han genom chaussådiket längsamt sick fram mot Ilaidekrug, — om du tyc-er som jag, så beger du dig i morgon itti in till majoren och meddelar honom IUltsammans; du kan åberopa mig som ittne.