Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1869, sida 2

sätta mig för min kusin Theodors böner om ett lån, ty så högt belöpa sig tyvärr icke mina medel, att jag kan bortkasta I stora summor. Men, min gamle vän, jag har redan låtit er se för djupt i mina kort, handla som hade ni ej hört något, fortfar att troget tjena min onkel samt vaka öfver vårt namns ära, och nu — farväl, Med dessa ord vände Magnus sig majestätiskt om för att aflägsna sig. Men i nästa ögonblick stod Reiber åter framför honom, med mössan i hand, samt tackade under djupa bugningar för den furstliga gåfvan. Guldmyntet hade synbarligen utöfrat en afgörande verkan på, honom, ty i stället för att genast begifva sig hem, gick han bredvid Magnus, och innan de hade vandrat hundra steg, hade de åter fördjupat sig i ett ifrigt samtal. Magnus visste väl hvad han gjorde, då han gaf kusken guldmyntet. Reiber såg sig redan i andanom som den allsmäktige lifkusken hos den nye, slösande egaren till Hainfeld. Då de båda förbundnes mumlande röster hade tystnat, och deras gestalter endast otydligt kunde urskiljas på den hvita chaussn i den blåaktiga månbelysningen, uppreste sig Herzbusch och magister Deus försigtigt. — Hvad säger du om den saken? frågade skogvaktaren sin vän, sedan han öfvertygat sig att Magnus och Reiber alltjemt aflägsnade sig. — Jag säger att jag hitintills endast