Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1869, sida 2

— NA väl, Reiber, hvad som inte är, kan blifva, och om min kusin Theodor inte handlar oredligt mot mig — han eger ju redan ett riddaregods — så torde edra önskningar uppfyllas. Men Reiber, ni måste stå på min sida; ni måste hjelpa mig, och det kan ni bäst göra på följande sätt; Det är bekant att ni eger stort inflytande hos herr majoren och kan säga honom mycket, som andra inte våga. — Ack, nådig berre, jag har redan tjenat så länge i vår familj, att herr majoren måste känna mig fullkomligt, och derför är han så nådig att stundom lyssna till mina underdåniga anmärkningar. Han vet att han kan lita på mig. — Något vidare behöfs inte heller, min gamle vän. Ni kan således en dag händelsevis nämna, att kusin Theodor är bortskyldig hela sin egendom, och att han endast genom hänvisning på sin onkels snart inträffande död, hvilken han hopas få ärfva, samt mot oerhörda räntor örmått skassa sig pengar. — År det verkligen sannt? frågade Reiber med omisskännnelig förvåning. — Jag skulle aldrig kunna göra mig skyldig till några osanningar i familjeangelägenheter, svarade Magnus mildt förebrående, — jag kunde till och med nämna mannen — en verklig spetsbof — af hvilken han lånte pengarne. — Ja så, nu vet jag hvarifrån pengarne kommo, om hvilka han talade med nerr majoren likasom hade han fått in lem genom ullförsäljning, Magnus hånlog. — Ah, kusin Theodor är en klok man, itropade han, — alltför klok att vi skulle cunna tro honom, Dorför, min gamle