Mankell och kaptenen vid Nerikes rege mente Falk. Den förre hade, såsom mar känner, med skicklighet och flit tillhandagått det första militär-utskottet, vid 1867 års riksdag, der han blef sekreterare genom lottning med sin medtäflare, frih:c Hugo Raab. Alltså hade han väl nu varit sjelfskrisven, derest han icke komprometterat sig dels i militärismens ögon genom vissa, om ock svaga, sympatier för milissystemet, dels äfven i andras ögon genom sin misstänkta förtrolighet med tidningen Fäderneslandet. Det var på den hekantskapen hr Hedin gick miste om riksdagsmannaskapet; det lärer väl äfven varit hufvudsakligen härpå kapten Mankell nu blef förbigången, trots de många utmärkta egenskaper, som berättigat honom till denna plats. Det är alltså en ganska vansklig sak att ega bekantskap med den orena pressen, för stäfjandet af hvars ofog så många röster nu höja sig, att, efter hvad jag försport, flera motioner lära komma att ingisvas till konstitutions-utskottet rörande ändringar i vår tryckfrihetslag. Om man tror sig kunna numera skrika ihjäl dessa motioner, så misstager man sig ganska mycket. Tvärtom skadar man saken och skulle långt mera befrämja den sanna frihetens bästa, genom att göra medgifvanden åt de grundade anspråken på ett ordnadt och fast rättsförhållande äfven på detta område. Pressen fordrar, och med allt skäl, att andra institutioner och myndigheter skola göra eftergifter i fråga om maktmissbruk; bör den då icke ställa samma fordringar på sig sjelf? Men hvilket den gör, kommer saken att hafva sin gång, ty det är nu en samhällsmakt, som är stark mot alla sidor, och det är — representationen. För egen del önskar jag lifligt, att en ny tryckfrihetslag, hvilande på principen af oinskränkt yttranderätt, men med straff öfver frihetens missbruk, måtte komma till stånd så fort som möjligt, innan en af missbruken uppretad opinion erhållit nog styrka, att friheten dermed råkar i fara. I Söndags gåfvo kompanicheferna vid Stockholms Friv. Skarpskytteförening en middag å Hasselbacken för sin ordförande i styrelsen, kommendör Egerström, vice ordförande grefve Adlersparre, öfverbefälhafvare major Anckarkrona samt bataljonscheferne kapten v. Francken, frih. J. Liljenerantz och grefve Taube. Det var ett särdeles angenämt samqväm, hvarest allt vittnade om det bästa förhållande såväl mellan kårens militära styresmän och befäl, som ock mellan kompanicheferna inbördes.