Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1869, sida 2

— Det är visserligen ganska illa, svarade Magnus, likasom mildrande, det är till och med nedsättande, och i det ni anförtror mig edra åsigter derom, bevisar ni blott att ni eger ett omdöme vida öfver ert stånd; men en verklig olycka kan jag likväl ännu inte finna af detta. Hvem kan det skada om den gode majoren upptar ett öfvergifvet barn och låter uppfostra det? — Förlåt, nådig herre, jag vill inte för något pris motsäga er, men jag tror, då min nådigaste herr major en gång har tillslutit sina ögon och det visar sig, att stället för en herr von Lehmburg, en simpel herr Hainfeld öfvertar det sköna godset, en herr Hainfeld, som gör en mängd gemena, borgerliga förändringar på sitt gods, säljer vagnshästarne, hugger ned skogarne och jagar herr majorens trognaste tjenare ur huset; en herr Hainfeld, som inte mera kännes vid sin välgörares deliga slägtingar samt till och med vid tbetalningen af en laglig arflott afdrar le småsaker, som kanske ännu stå anecknade i herr majorens böcker, men om egentligen voro skänkta med varm and, då skall det visa sig, om det var n olycka eller inte, att herr majoren uppog ett öfvergifvet barn och lät det smäingom växa sig öfver hufvudet. — Något sådant är inte tänkbart, min ode Reiber, anmärkte Magnus, som önkade utforska kusken ännu mera, — en idan orättvisa skulle ej tillåtas af lagen. (Forts.)