Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1869, sida 2

Magnus stoppade pengarne i fickan med förnäm likgiltighet, hvarefter han tömde återstoden af vinet i ett glas och förde det långsamt till sina läppar. — Vinet är inte dåligt, sade han sedan han druckit och strukit upp sina fuktiga mustascher, — fan vet hvar qvinnan fått det, men apropos, bäste kusin, jag är skyldig käringen ett par thaler sedan mitt sista besök här. Du kan ju göra upp med henne, — och nu farväl. — Återvänder du till staden i qväll? frågade Theodor utan att vidare fästa sig vid kusinens anhållan, hvilken han hade förutsett. — Ja visst, gamle gosse. — Till fots? Ja, så vida jag inte under vägen får tillfälle att åka. Natten är föröfrigt angenäm, och en promenad befordrar helsan. Jag hoppas att vi träffas under bättre auspicier än i dag, slöt han, i det han satte en nött militärmössa på hufvudet och räckte Theodor handen. — Under bättre auspicier, upprepade den sistnämnde, och med fasta steg gick Magnus ut i köket och derifrån på gården, hvarifrån han genom en omväg uppnådde chaussn. Då Magnus hade stängt dörren efter sig förblefvo Theodors blickar en stund riktade ditåt. Hans ansigte förvreds af ett ohyggligt, elakt grin. (Forts.