Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1869, sida 1

forskningar rörando dig, hvilka då tyvärr lemna ett mot hans förväntan stridande resultat. — Äfven i så fall betviflar jag, att han derför skulle göra mig arflös, anmärkte Magnus och stirrade dystert framför sig, — redan för min aflidna mors skull gör han det aldrig. — Derom är nu inte frågan, återtog Theodor buttert, — dylika funderingar kunna ej vara orsaken hvarför du begärt detta möte, och dessutom här, på farlig mark, oaktadt du vet, att jag helst hade sökt upp dig i staden. Jag anar att du önskar ett nytt understöd, och det skall du också få innan vi skiljas, ehuru det inte blir så stort som du kanske väntar. Men då vi nu emellertid äro tillsammans, böra vi ej försumma att utbyta våra åsigter och rådgöra om hvilka medel stå oss till buds för att afvända olyckan. För att således återkomma till testamentet: Du tycks alltjemt hysa den öfvertygelsen, att Gabriele, du och jag en gång skola dela hela qvarlåtenskapen? — Hvem står majoren närmare än vi? frågade Magnus och blickade upp orolig, — till och med en testamentklausul, som uteslöt någon af oss, kunde åklagas och annulleras. — Tänker du inte på Fortis? — Bah, må den dåraktige pojken tillsmila sig ett par tusen thaler, men så nära står han väl honom inte, att han behöfver fruktas som arfvinge. Hvem vet om han öfverhufvud har den äran att vara slägt med oss; han heter ju endast Hainfeld. Kanske har endast namnet föranledt majoren att uppta den öfvergilno