Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1869, sida 1

— Du talar som hade du förlorat modet, inföll Magnus bekymrad. — Efter mitt experiment i dag har jag äfven skäl att vara modlös. — Du skrämmer mig, kusin; hvad tusan har du nu fått i hufvudet? — Ingenting annat än vissheten om att majorens hela förmögenhet en gång tillfaller Gabriele. — Det är inte möjligt, kusin! utfor Magnus häftigt, — emedan godset ej är fideikommiss, och majoren ej har någon bröstarfvinge, måste qvarlåtenskapen delas. Gabriele, som hans brors enda sondotter, skall ej begåfvas rikare än någon af oss, hvilka äro brorsbarn till hans aflidna fru, från hvilken en betydlig del af hans förmögenhet härflyter. Men hvad den öfriga talrika slägten angår, så tror jag inte det finns någon bland dem, hvars förhoppningar sträcka sig högre än till ett lumpet legat. — Men om nu majoren vidtagit bestämmelser i sitt testamente, hvarigenom äfven vi afspisas med legater, medan Gabriele insättes till universalarfvinge af det hela? — Det kan inte vara möjligt; majoren är, med alla sina egenheter, alltför rätttänkande, destomera som han sedan flera år ej mera haft skäl att beklaga sig öfver mig. — Du menar emedan du ej sedan flera år visat dig för honom, och han ej mera betalar några skulder för dig? Var emellertid inte för trygg; det är inte så säkert, att han tror de underrättelser om dig som ingå, oaktadt den försigtighet hvarmed jag meddelar honom dem, Hvem vet, han kan bakom min rygg anställa