Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1869, sida 1

funnit mig på samma ståndpunkt som du, ifall jag hade lefvat på samma dåraktiga sätt. Det värsta är, att du sedan flera år ej kan visa dig hos våra slägtingar, isynnerhet de här boende, och att mitt umgänge med dig måste inskränkas till natten. Magnus ryckte på axlarne. — Bah! utropade han och vred upp sina mustacher, — hvem skulle ännu känna mig här? Det är sannt, mina synder, härledda af oskyldiga passioner, ha blifvit kända, och derför har man på visst sätt bannlyst mig; och likväl har jag inte förbrutit mer än de flesta andra, som ännu gassa sig i lyckans solsken. Ge mig idag hundra tusen thaler, och i morgon omtalar man mig som en märkvärdig adelsman, hvilken förstår att lefva. — Med de hundra tusen thalerna är det ännu god tid, sade Theodortrumpet, och soffan brakade i sina fogningar, då han kastade sig i dess ena hörn. — Nå, om det endast finns så stor utsigt dertill, att man derpå kan grunda en ny kredit, så må det gerna för mig dröja ännu i tio år, svarade Magnus och tog, med fästadt afseende på sin bristfälliga drägt, varsamt plats i det andra hörnet; — låt mig se, fortfor han och räknade dervid på fingrarne, — majoren vore då åttiofyra år gammal, och efter mensklig beräkning kan han inte lefva så länge. — Ja, kusin, utbrast Theodor med bittert hån, — om sakerna stode så, skulle jag gerna vara tillfreds. Det skulle då kanske lyckas mig att få ett nytt lån, då jag nu deremot saknar all kredit. Till och med judarne rynka på näsan åtmina pofälliga inventarier,