Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1869, sida 2

spotskt, — jag skulle ha gifvit er tjugo thaler mer. — Och jag tjugofem, inföll byfogden. — Och hade jag akschonerat bort honom, skulle jag minst haft fyratio thaler mera, fortfor krögaren, — men jag vill här tillstå, — det vill säga oss emellan, — att jag verkligen sålde brunte för hundrafemtio thaler. De båda åbörarne betraktade hvarandra öfrerraskade och blickade derefter på krögaren, som återtog sin berättelse, medan han njöt af deras förvåning. — Hundra och femtio thaler och inte en groschen mindre. Jag hade således sålt brunte, emottagit fyratio thaler som handpenning, och befann mig på väg att inkassera en anvisning på hundratio thaler, då jag tilltalades af en fint klädd herre, som frågade mig efter en gata. Jag gaf honom noga besked, men emedan han inte riktigt kunde orimentera sig och såg förnäm ut, så beslöt jag att visa honom vägen. Han tackade mig hjertligt, tog mig vänskapsfullt under armen, — han hade en stor sigillring på fingret, — och i det vi samtalade mycket lärt om tidernas vexling, gingo vi gata upp och gata ned. Plötsligt stannar, han framför en irukoststuga. — Bäste vän, sade han till mig, likasom hade vi känt hvarann i åratal, — jag är nästan fastande, och om ni vill göra mig den äran att bli min gäst. — Jag slog på min ficka, så att det klingade, torkade mig om munnen, tänkte: bar gjort en god handel i dag, och sade derefter högt och höfligt: — Också jag ska intej se så noga på en flaska rövin. Innan jag te ordet af befunno vi oss således i lfkren i ett enskildt rum, der