Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1869, sida 2

Riksda gsbref. Vv Stockholm d. 28 Jan. Den debatt, som hölls i går i Andra kammaren rörande frälsebönderna i Skåne, var utan tvifvel en af de märkligaste, som förekommit inom vår nya representation. Då den bekante riksdagsmannen Ola Jönsson i Kungshult först framställde förslaget, att eganderättsförhållandena i Skåne skulle underkastas en undersökning, syntes många skäl tala för en sådan motion, enär den farliga tvisten mellan frälsebönderna och säteriegarne borde derigenom få en tillfredsställande lösning. Under diskussionen framträdde dock omständigheter, som gåfvo de sorgliga striderna en helt annan karakter. Så vitsordade landshöfding v. Troil, att undersökningar, hvartill han sett sig föranledd, gåfvo på det tydligaste vid handen, att säteriegarnes rätt till frälsehemmanen var odisputabel; så upplyste chefen för finansdepartementet, att af de 256 ansökningar, som ingått till. regeringen från frälsebönder i Skåne om skatteköp af deras gårdar, ingen enda egde det ringaste stöd af lag eller rätt, oaktadt hrarje mål blifvit af kammarrätten och kammarkollegium på det sorgfälligaste pröfvadt. Hr Bergström, hvars karakters redbarhet höjer honom öfver hvarje misstanke för konsideration, visade på ett slående sätt, att det var domstolarne, som skulle afgöra sådana tvister, icke en riksdagens kommission, hvarjemte hr B., under diskussionens fortsättning, lemnade en intressant redogörelse för den s. k. fästefrågans utveckling i Danmark. Grefve A. Posse lade tydligt i dagen, hurusom de enfaldige frälsebönderna här fallit offer för en bedragares vinningslystnad, hvaraf de låtit sig förföra ända derhän, att de förnekat sina bevittnade namnteckningar, ja, förnekade att de någonsin erlagt några afgifter till sätesgärdarne, oaktadt det kunde med hundratals vittnen styrkas, att de dermed fortsatt under många år. Svaret å andra sidan var mycket matt och inskränkte sig dertill, att dels en del bönder blifvit mycket förtryckta, dels en undersökning skulle lugna sinnena. Vid votering mellan omedelbart afslag å motionen och dess remitterande till utskott segrade den sednare meningen med 52 röster mot S1, en utgång, som berodde dels derpå att cen eller två ledamöter misstogo sig på jaoch nej-propositionen, dels flera ledamöter, som ovilkorligt röstat för afslag, voro frånvarande med anledning af den uppvaktning, som samma dag egde rum å slottet. Såsom bidrag till denna fråga meddelar jag ett par märkliga handlingar, hvaraf det tillåtits mig taga afskrift, dock med uteslutande af undertecknarnes namn, hvilkas authenticitet jag dock kan vitsorda. Den första handlingen lyder sålunda: Vid ett besök af undertecknade hos f. d. vice korporalen Samuel Tullberg uti hans bostad Kerrstorp, under början af Sept. månad 1868, töranledt att vinna skatteköp på våra dels innehafvande, dels at föräldrar brukade frälsehemman, föreföll bland annat: Då Tullberg förklarade att det var enligt lag som nämnde skatteköp kunde erhållas, invände L—n, att det var rentaf stridande mot lagen, hvarpå Tullberg svarade: den lag vi nu hafva sk—r jag uti, den är ej annat än smörja och gröt, dikter af prester och lärde, som nödgat konungen underskrifva densamma, för att få besitta thronen; denna lag kan således ej följas, utan konung Carl XI:s lag vill jag hafva, vill vår konung hafva, och den skall Ni begära. Tullberg begärde 150 rdr rmt i förskott för att söka skatteköp på ett hemman, och då bjöd J. L—n Tullberg 250 rdr rmt, men ville ej betala förr än skatteköpet af vederbörande domstol var pröfvadt och godkändt; vid detta förslag yttrade Tullberg: jag kan intet göra utan penningar, ty dels äro jordaböcker dyra, och för resten kan jag säga Eder rent ut, att det är ej min sak jag dr r, utan är krigsminister Abelins; han skall hafva penningarne, jag är åt honom blott medhjelpare, likasom de fyra jag hatver äro medhjelpare åt mig. Ni hafva väl hört talas om Abelin; han var löjt nant för tre år sedan å Södra skånska infanteriregementet; han är kalfbror med konungen, oeh derför fick han så qvickt den platsen. Att ofvanstående är ordagrannt sanning och af oss båda på en gång hördt JIullberg uttalas, äro vi villiga att taga på vår Ed, när och hvar det påfordras. N. N. Åbo N: Den andra handlingen utgöres af efterföljande skrifvelse: Till Kongl. Maj:ts bef:de i Malmöhus län! De högst beklagliga följder, som föranledas af förre korporalen Samuel Tullbergs ihärdiga och samvetslösa bemödanden att uppvigla frälsebönderna i Skåne emot deras husbönder, numera så i ögonen fallande att flera af de olycklige, som fallit offer för hans bedrägerier, sjelfva inse såväl Tullbergs som egen brottslighet; och då äfven jag, tilltöljd af Tullbergs och hans utskickades förledande bearbetningar och i en för mig olycklig stund uppträdt i gemensam talan med slera andre tredskande arrendatorer under Högestads gods, hvarat för mig inträffat stora förluster och att jag säkert blifvit bringad till tiggarstafven, derest jag icke så skyndsamt återgått till fullgörande af mina kontraktsenliga skyldigheter och jordegaren kunnat skonsamt öfverse med min förvillelse, så anser jag för en helig pligt att, såvidt jag förmår, bidraga till stäfjande af Lullbergs vidare framfart, för hvilket ändamål jag härmed hos Eder, Kongl. Maj:ts bef:de, anhåller om förordnande för allmän åklagare att tilltala Tullberg och å honom yrka ansvar, enligt 22 kap. 1 och 2:dra Ss Straffbalken, för följande olagliga tillgörande: 1:0) Att han med förevisande af en så kallad jordebok sökt inbilla migoch flera arrendebönder, att vi sjelfva äro egare till de hemman vi på arrende innehatt. — 2:0) Att han vid aflemnandet till oss af diariebevis, utvisande att vi sökt skatterätt å innehafvande hemman, intalat oss den öfvertygelse, att dessa diariebevis, hvilka ban kallade frisedlar, lagligen berättigade oss att upphöra med fullgörande af våra arrendeskyldigheter. 3:0) Att han som vilkor för en lycklig utgång af våra bemödanden att tillvinna oss eganderätt