Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1869, sida 3

Uv 2 9 HAR Lie FRANKRIKE. I lagstiftande församlingen tyda alla tecken på storm. Tvenne nya interpellationsansökningar ha blifvit inlemnade, den ena från medlemmar af högern: ,,öfver den riktning, som regeringen tänker gifva åt lanf dets inre politikk; den andra af Bethmont: angående landets inreställning. Valet af den kejserlige stallmästaren Bourgoing har I blifvit bestridt af oppositionen, och på grund deraf, att kejsaren i throntalet cisterat bibelspråk, yttrade Pelletan: , Efter det nu blifvit bruk att yttra sig efter evansgelium, så säger jag, att ingen kan tjena två herrar! Majoriteten var likväl af ani ; ; nan åsigt och godkände valet. Presse påstår, att offentliggörandet af den bekanta depechen af d. 17 Juni 1866 från grefve Usedom till general Lamarmora, som förlidet år väckte så stort uppseende, skall få ett litet efterspel. Det säges nemligen, att en politisk brochyr ang. 1866 års tilldragelser skall utkomma, hvilken lärer inneb. flera aktstycken, och deribland följande not till Bismarck från Usedom i Florens, daterad Berlin d. 13 Juni: , ... Jag beder Er att på det kraftigaste söka förmå den italienska regeringen att sätta sig i förbindelse med det ungerska utskottet. Om general Lamarmora vägrar detta, skall det gifva oss grundad anledning att förmoda, det Italien icke menar allvarsamt med kriget mot Österrike. Vi äro färdiga att öppna fiendtligheterna i början af nästa vecka. Emellertid skulle ett krig utan kraft från Italiens sida inom fästningsfyrkanten öka vårt misstroende....4. Innehållet af denna depech — förutsatt dess äkthet — kastar visserligen icke något nytt ljus öfver situationen kort före krigets utbrott år 1866, men lemnar likväl en ytterligare bekräftelse på, att Bismarck då hyste stora misstankar mot Lamarmoras politik, samt att han fästade stora förhoppningar vid en ungersk revolutionskomite, som skulle organisera ett uppror i ryggen på österrikiska armen. Man får än vidare upplysning om, att Preussen redan den 13 Juni var visst om, att fiendtligheterna snart skulle! börja, oaktadt den tyska förbundsdagen först dagen derpå tog det vigtiga beslutet att mobilisera I förbundsarmen, hvilket af Preussen blef) uppfattadt som en krigsförklaring. Libertö för den 24 d:s tager sig af detta! nya bidrag till 1 866 års hemliga historia anledning att ånyo i starka uttryck uttala sitt ogillande af Frankrikes passiva politik i det nämnda ögonblicket. Emil Girardin yttrar: Hvad bör europeiska diplomatien lära af denna depech? Det är blott i Frankrike, man hårdnackadt fortfar att inbilla sig, det man kan baka en omelett utan att sönderslå äggen. Grefve Bismarck, ! som ville frånrycka Osterrike den förnämsta platsen i tyska förbundet och tillintetgöra det inflytande, som denna makt utöfsade på de ilesta tyska stater, måste vidtaga sina åtgärder i öfverensstämmelse dermed. IIvarföre hafva icke äfven vi tagit våra åtgärder utan hänsyn till den fara, att efteråt några hemliga depecher kunde komma i dagen? Var det icke, då Preussen arbetade på , rättandet af sina änsor, äfven tillfälle för Frankrike att ätta sina, likamycket antingen detta skedle i förening med Preussen eller genom ett förbund med Österrike, eller utan alians med någon af dessa rivaliserande makter, men med begagnande af det gynsamma ögonblicket för att häida den rätt, som står skrifven i traktaterna af 1799 och 1801? Detta ögonblick, som måhända udrig ånyo skall erbjuda sig så gynnsamt, ar i Juli 1S66, då Mainz och Landau ännu oro i Österrikes allierades händer, och då en oreussisk armå stod framför Wiens murar, tsatt för kolerans härjningar, skiljd från 3elgien genom Sachsen samt hotad af Iannover och Danmark. Hvad en vunnen atalj gifvit Preussen, kan en förlorad baalj lika lätt och lika fort fråntaga detamma, och detta bör väl ambassadören i )erlin upprepa för Bismarck i alla former, beropande historiens vittnesbörd. Den ag, då Bismarck finner sig fullständigt fvertygad om, att Frankrike — stödjande ig på sin lagliga rätt till venstra Rheuanden med samma skäl, som det af liemont sordrat Alpernas nordliga slutting — är sast beslutet att, om Preussen itter sig till motvärn, draga svärdet och uta Chassepotgevären mäta sig med Dreyss tindnålsgevär -— samma dag, säga vi, ulle grefve Bismarck utan tvifvel föreraga att konsolidera sina eröfringar i ället för att sätta dem på spel, i beaktande af, att han på högra Rbenstranen kunde vinna mera, än han skulle sör-s ra på den venstra. Utrikesministern aralette behöfver derföre endast tala, i et han med ena armen fast stödjer sig d marskalk Niel och med den andra vid viral Rigault de Genouitly. Detta låter fasligt krigiskt, ja, nästan som om kri-J: et stode för dörren. Lyckligtvis är detta ock icke beroende på Girardins ifriga och eligen yttrade åtrå efter den venstra!si benstranden. SPANIEN. I en korresponders, som hufvudsakligen s handlar kandidaternas till den spanska g ronen olika utsigter, heter det: Hvad ertigen af Aosta angår, så är han på ett unska egendomligt sätt den legale arfngen i kraft af en traktat, i hvilken var ipuleradt, att efter det bourbonerna lemat spanska thronen, skulle densamma öf