Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1869, sida 3

Dagens post. FRANKRIKE. . Semaine financidre har lemnat föl sjande sifferuppgifter, hvilka utan tvifve hafsa en viss vältalighet. Det heter nem ligen: ,Från år 1852 till 1868 ha krigs och marinministererna i medeltal kostat årligen 701,228,851 fr; från 1831 til 11851 — 422,616,178 fr. under restaurationen 299,582,492 fr. Marinen, som under restaurationen i medeltal årligen medtog 60,851,430 fr., behöfde från 1831 till 1851 — 99,486,701 fr., och från 1852 till 1865 pr år i medeltal 104,380,935 fr. I början af nästa månad skall en brochyr utkomma, som redogör för Emil Olliviers politiska verksamhet — troligen närmast riktad åt hans valmän — och utan tvifvel skall man der erhålla ganska pikanta upplysningar. En korrespondent från Paris meddelar följande utdrag derur: ,,Den 30 December 1866 telegraferade grefve Walewski till Ollivier, som då vistades i S:t Tropez, följande: ,, Kom med det snaraste till Paris. Tala med kejsaren, som är mycket obeslutsam. Ni har måhända Frankrikes öde i Er hand! Jag är öfvertygad, att han icke skall kunna motstå Er öfvertalningsförmåga. Olivier kom och mottogs af kejsaren den 8 Januari i tuilerierna. Der förekom då dem emellan ett två timmars långt samtal, i hvilket Ollivier framlade hela sitt politiska program, så att vid slutet deraf kejsaren förklarade sig vara omvänd och vunnen för Olliviers frisinnade ider. ,, Nu — tillade kejsaren — måste Ni äfven komma till kejsarinnan! Enär emellertid hon icke då var i sina rum, bestämdes det, att sammanträdet först efteråt skulle ega rum. Den 10 träffade Ollivier kejsarinnan och öfverlemnade då åt kejsaren en skrittlig uppsats öfver det föregående samtalet, hvilken uppsats innehöll ett fullständigt politiskt system, som kejsaren förklarade sig vilja utföra. Redan dagen derefter erhöll Ollivier ett fyra sidor långt egenhändigt, tätt skrifvet bref från Napoleon III, hvilket torde blifva det bästa försvaret för Ollivier mot de af hans motståndare, som förehrätt honom att vara öfverlöpare. Nu indrogs Rouher i förtroendet, och Napoleon yttrade till honom: Kom öfverens med monsieur Olivier! Detta borde hafva gjort tydligt för Ullivier, hvilken ställning, han bort intaga till statsministern; men han uppfattade detta icke tt. Vare sig, att det var godmodighet, ighet eller fruktan för att komprometera sig, alltnog, han lät — sedan han lifvit inbjuden till Rouher — taga sig i läptåg af denne och beröfvade sig härisenom den framstående ställning, som han )shöft för reformverkets utförande. Emelertid satte Rouher genast i rörelse alla le bestörta konservativa i senaten, lagtistande församlingen och statsrådet, en eaktion lit snart vid hofvet förmärka sig, ch Ollivier kom rätt snart underfund ned, att han försummat det rätta ögonjsicket. H